Darja, din artikel var bland det mest läsvärda jag har läst på mycket länge. Tillsammans med Lena Endre öppnar du en ny dörr i en diskussion som alldeles för länge har grävt ned sig i skyttegravar och försvarat slutna positioner. Jag tillhör också dom som blev intresserad av teorier om könsmaktsordning och likhetsfeminism då jag studerade på universitetet. Under en lång tid försvarade jag även denna position tills jag inte längre kände att mina argument vägde upp det faktum att det feministiska teoribygget var en båt full av hål. Det läckte överallt och var lönlöst att skopa bort det inforsande vattnet med snack om konstruktioner och symbolisk maktutövning. Likhetsfeminismen hade fel i sak och jag insåg det då jag började intressera mig för människor som gjorde könsbyte. Dessa människor kände att de tillhörde ett kön och var beredda att gå igenom svåra operationer, fysiskt lidande och social utsatthet för att få den kropp som deras själar var skapta för. Vilka är då likhetsfeministerna att påstå att de har fel, att könstillhörigheten är en konstruktion och att det faktum att flickor gillar Barbiedockor är ett uttryck för det patriarkala förtrycket? Inga! Jag upplever ett feministiskt förtryck då tyckare säger att Lena Endre är ett viljelöst offer då hon spelar Macbeth utan en tråd på kroppen. Om Lena Endre vill spela naken så är det hennes val, som kvinna och individ. Hon är inget objekt utan ett viljestarkt subjekt som fattar sina egna beslut. Det är sann kvinnokamp. Basta!

Du tar på dig offerrollen som kvinnor gjort i tusentals år. Gör inte det. Då kommer du aldrig att kunna bli fri.