Per WWW, du borde försöka inse en sak: om du ska debattera sakfrågan i det här artiklarna måste du presentera information om vem du är, annars är det lika ointressant att läsa vad du tror och tycker i den här sakfrågan som vad jag tror och tycker om den. Men om du inte själv är forskare med specialitet på de här områdena är det fortfarande lika ointressant att läsa vad du tycker i sakfrågan som vad jag tycker, så då borde du övergå till att debattera andra saker, t ex, som vissa andra, varför jag väljer att skriva om katastrofer som inte har hänt när det just har inträffat en katastrof som behöver allt fokus den kan få. Det senare är åtminstone en diskussion som du kan föra oavsett vad du har för kompetens.

Ingen kan väl anklaga C-O för att inte vara rak och som strävar efter att "hålla dörrarna öppna"?

Men C-O: med anledning av den bok du ref. till säger du typ "att forskaren (forskningen) är oantastbar". Vill definitivt invända och säga - tvärtom! Kritiskt och analytiskt granskande, som inte så sällan leder till bättre förståelse och förändringar, kan endast äga rum om forskarnas/forskningens metoder och resultat synas.

Historiskt kan vi här se vad som händer när vetenskap blir "oantastbar"? Aristoteles universiella syn om alltifrån "den orörde röraren", jorden som centrum, samt "formläran", som även innefattade att kvinnan var en ofullgången man -styrde fram tills 1600-talet. Först då kom Newton med sin världsbild. (Då hade redan muslimerna skrivit en medicinsk och anatomisk bok om människan på 900-talet.) Sen får vi vänta i 300 år på Einstein, som in facto sökte 1 naturlag. Därpå kom den s k "kaosteorin" och nu är vi åter tillbaka till sökandet efter 1 naturlag.("Gud kastar inte tärning", typ.)

Matematikern och fysikern Stephen Hawking har skrivit mycket intressanta böcker - som just berör kvantfysiken. Det blir en resa det ;-)