Läser idag att 20-åringar säger "Jag är ett barn" De har mamma med sig när de söker jobb. Jag har jobbat extra sedan 7¨årsåldern men efter folkskolan vid 14,5 så var det bara att börja jobba. Jag blev ofrivilligt köksmästare fyrA ÅR SENARE PÅ EN SOMMARKROG OCH MERA PERMANENT vid 22. Några curlingföräldrar fanns inte. Är det dagisgenerationens fel? Å andra sidan om alla beröms borde självkänslan öka liksom förmågan att våga och satsa. Vad har vi gjort för fel?