Livet och döden hör ihop och morgondagen är ej lovad.DE flesta som vågar prata öppet om döden brukar religiösa så att det är ganska normalt att de flesta undviker ämnet pga av rädsla inför deras slut.Man leva(itron att man blir säkert 80år) så länge som möjligt och den enda gången man konfronteras med döden blir vid dödsbädden(innan dess inget snack om det).
inlägg #1
sunny fri 2010-01-17 16:20:00
En fin artikel o mycket angelägen.Själv har jag ju levt med skuggan av Rolfs död i sju år nu så vi har hunnit tala igenom det mesta.Men under de här åren har döden härjat skoningslöst runt om kring oss: vi som trodde att det var Rolfs tur? Men livet är inte rättvist. Min stora syster hade en jämnårig make (65) o han dog i canser väldigt snabbt.Året efter dog hennes dotter oväntat bara 40 år gammal.Själv har hon bekämpat sin canser två gånger.Min lillasyster har fått en elakartad canser o hon är ju inte ens 60.Vår fosteson valde att ta sitt liv o dottern har förlorat flera jämnåriga i canser. Rolf hade ju 5 syskon.De äldre 4 har han överlevt och i förrgår dog hans lillebror.Rolf blir ju 86 i år o priset för att få leva o bli så gammal är de oundvikliga förlusterna längst vägen. Men denne bror var 7 år yngre så det var inte väntat förrän emot slutet när hans canser löpte amok.Så det kändes sorgligt för Rolf.Vi talar mycket om döden här i huset o vi har alla vett att vara tacksammma över varje dag vi får ha Rolf.
anonymt inlägg #2
sunny fri 2010-01-17 16:22:00
Men svärdottern förlorade sina föräldrar väldig hastigt för några år sedan o de var ganska unga.Hon vill inte tala om dem.
Vi sörjer på så många olika sätt.
Tack Sunny! Jag beklagar att så många i din omgivning har gått bort inom en så kort tid.....Det är alltid påfrestande mentalt.
inlägg #4
sunny fri 2010-01-18 20:50:00
Beth. Jag försöker se det som en utjämning.När jag var yngre hade jag ju ingen som jag behövde sörja ur äldre generationer.Min dotters död var den första riktiga sorgen för har man inga föräldrar eller släkt o känner man inte till några syskon har man ju ingen att mista?
Att arbeta under många år som strippa innebar att bli god vän med många trasiga människor o med många mycket gammla ensamma män som då självklart försvinner en efter en.
Att de börjar dö runt mig betyder att jag skaffat mig en stor familj.Med många "lånebarn" o de här ungdommarna blev ju kvar i familjen därför att de ofta haft det för djävligt så där är självmordsrisken större.En andre plastson gjorde ett försök ungefär samtidigt med J som dog men överlevde o för honom har livet vänt.O att mina barn inte lever isolerat som jag utan har stora sociala nätverk betyder att de har flera nära vänner som kan drabbas av sjukdom o död.O livet är inte rättvist.Vi hade ett ungt par som bodde i dotterns lägenhet när de var på en av sina långresor.De skulle ut igen men de skulle fira sin 4.e bröllopsdag här i Sverige.En dag hörde den käre o jag en konstig duns på nedervåningen o sprang ner:där låg killen på golvet drabbad av en livshotande stroke.Han var 34 o i topppform:bergsklättrare o dykare o hade just avslutat den resa i Peru på Inkaleden som min dotter gjorde.Karolinska uträttar i bland mirakel när man kommer i tid men i många veckor stod det o vägde så hans föräldrar kom över från USA o bodde här medan de vakade.Han överlevde men är handikappad för livet. Efter flera års kamp emot alla myndigheter orkade inte hans fru mera utan de skilde sig.Fysiskt blir han aldrig bra men psykiskt är han ok nu o har börjat resa igen fast lite mera som jag :om inte med rullator så med käpp:)
