Jag har haft nöjet att språka med några legendariska blues musiker, en fringis med att servera backstage, många har även ett nära förhållande till gospel. Man lirar blues på lördagskvällen, om trasig kärlek, sprit och så. På söndagen får bluesen vila för då är det Gud och gospel. Så är vi kanske lite var till mans, både blues och gospel
Det rollbyte som du beskriver är för mig typiskt amerikanskt och jag har hört om det i Afrika också. Kyrkorna i Sverige har en mer pietistisk tradition om "renlevnad". Man super inte på lördagen och gosplar på söndagen här. MEN det har lättat sedan jag var ung på 1950-60 talen.Den sociala kontrollen har minskat avsevärt i vårt självmyndiga Sverige...
Elvis fick tre grammys totalt över sin karriär. Två av dem för insjungningar av How great thou art, O store Gud. Själv vägrade han tro något annat än att hans favorit gospel var amerikansk
#12) Eller så är det så att i däröver så går förutom kyrkans kärntrupper, som går den smala vägen, även resten av menigheten som går lite krokigare.
inlägg #14
sunny fri 2009-12-11 23:08:00
Leif A. Vid sidan av If I can Dream så är (bland alla underbara inspelningar) Elvis som bäst i O Store Gud. O nej:han visste knappt var Tyslkand låg så ett litet anonymt land här uppe i norr kunde ju inte ha producerat en sådan uderbara låt:)
I USA tycks det vara så att ca 80 % går regelbundet i Kyrkan, Synagogan osv men det varierar från en gång i månaden till fyra ggr i månaden.Så har vi ju en kärntrupp som övar i körer,städar,kokar kaffe mm och då kan det bli 7 ggr i veckan för stora skaror. Tiotusentals kvarterskyrkor i USA fungerar nog på ett sätt och centrala helgedomar på ett helt annat sätt. I många gamla missionshus i Sverige kunde det hända saker fem kvällar i veckan----minns jag från 1950 talet.
Den som någon gång kommer till Clarksdale, Mississippi får bara inte missa Delta Blues Museum. Det ligger våningen ovan stadsbiblioteket. Från denna lilla håla kommer storheter som John Lee Hooker, Earl Hooker, Muddy Waters och Sam Cooke, bara för att nämna några storheter. För övrigt är Tennessee Williams också från stan (han tog förnamnet senare). Ett litet anspråkslöst, men underbart museum.
Låter som någon man absolut inte får missa. Om Robert Johnson finns det många myter, en del förekommer även i svensk folklig tradition, R.J. bytte ju sin själ mot förmågan att spela gitarr bättre än någon annan i en transaktion med en person som hade svans och klövar vid en korsväg. Lapp Nils bytte sin själ med näcken mot förmågan att spela fiol i Galhammarån. Även inom klassisk musik så finns det liknande myter, om Paganini t.ex. Även om han gärna underblåste dem själv för att öka intresset för sin person och sina inkomster. Marketing by Tabloid redan då således.
