Att sysselsättning är kolossalt viktig, det är då ett som är säkert.
Man hör rätt ofta om personer som alltid varit på sin plats och gett järnet fram t.o.m. sista dagen på jobbet - men sedan är det som om luften går ur dem. När de inte längre har sitt monotona arbete att gå till kommer plötsligt alla krämpor på en enda gång.
Att inte längre känna skillnad på vardag och helgdag är inte heller speciellt upplyftande. Allra tråkigast har säkert de arbetslösa ungdomarna. De har energi som behöver få utlopp och det ligger nära till hands att ledan förvandlas till aggressiva beteenden mot ett samhälle som inte bryr sej.

Endast en liten lyckligt lottad del av befolkningen har en kreativitet som vid pensioneringen får blomma ut och ge deras dagar den guldkant som man önskar att alla skulle få efter ett långt liv, med eller utan arbete.
... Så, sysselsättning - om den så bara består av att rulla stenar uppför ett berg, är absolut det viktigaste för att vi arbetsmyror skall trivas med livet.

Min 20 år äldre bror hade samma oro som du, Gunnar L, inför dagen då han för alltid skulle säga tack o farväl till sina kolleger. Hans lösning på problemet blev att gå ner till halvtid det sista året för att på så sätt slippa ett tvärt slut. Han tyckte det fungerade utmärkt och att det när dagen väl var inne kändes bra att få mer tid till de "projekt" som han haft ett år på sej att förbereda.
Och, som du säger GunnarL, är man kreativ då fixar det sej :-))

GunnarL/ Ja, det är roligt att vara tillbaka som överlevare, efter fem år med en fruktad sjukdom, och få träffa alla begåvade människor igen. De som fanns här tidigare var bl.a. Sunny Börjesson, Isabella Mendrix och Christer Kyreus - och att nu dessutom bli bekant med en så positiv och trevlig person som du, GunnarL, det gör att man inser det stora värdet av Sourze :-))
Nej, du behöver verkligen inte "oroa" dej för kommande dagar som pensionär, GunnarL, tvärtom, på vinern kan du lägga din energi på skrivandet - ser ju att du kommer bra överens med orden :)