 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Therese Andersson
publicerad 20 aug 2012 kl. 09.07:
Jag föddes i en dysfunktionell familj (del 1)
I många artiklar i både Sourze och övrig massmedia har jag läst om barns utsatthet. Jag vill gärna berätta om hur det ser ut för mig idag och för de yngre som fötts in i min djupt skadade släkt. Men jag vill också förmedla hopp, för det finns bra hjälp...
I många artiklar, både i Sourze och övrig massmedia, har jag kunnat läsa om barns utsatthet. Detta har väckt mitt intresse att berätta om mina egna erfarenheter. Jag vill gärna berätta om hur det ser ut för mig idag och för de yngre som fötts in i min djupt skadade släkt. Jag vill gärna också berätta om den fantastiska, professionella hjälp jag fick, och som gjorde mig mycket mer hel som människa. Jag vill gärna kunna förmedla hopp till de som behöver det. För visst finns det hopp och bra hjälp. Det gäller bara att hitta den...
Jag föddes i en dysfunktionell familj. Jag är inte ensam om min historia. Det finns så många därute, i vårt land, i världen, som har det som vi, som mår som vi gör. Mamma och pappa var fullt upptagna med misshandel. Pappa slog mamma nästan varje natt och jag vaknade och minns hur jag darrande låg och lyssnade på vad som hände i köket. Ingen av dom hade någon tid eller kraft över för att se mig, den lilla tjejen, som hade behövt så mycket närhet, kramar och omtanke.
En 12 år äldre manlig släkting fanns också med i bilden när jag var liten. Jag minns bara hur jag ständigt var rädd för honom. Ständiga psykologiska kränkningar mot mig, som aldrig tog slut. Jag lyckades till slut helt komma bort från honom när jag var 14 år. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt, utom vid ett par tillfällen under vuxenlivet. Då ringde han och skrek åt mig att jag var helt knäpp och att jag inte fick berätta för någon om vad han hade gjort mot mig. Han hotade och sa: "Vi vet nog var du bor.", och liknande.
Till slut samlade jag all den styrka jag hade inom mig och sa ifrån, att "nu är jag vuxen, och du kan fan inte kränka mig en gång till".
Jag vill inte likna mina släktingar. Vill inte likna min brutala pappa, vill inte likna min söndertrasade, slagna och kuvade mamma. Och jag vill definitivt inte likna min halvgalna, kriminella, tolv år äldre så kallade släkting. Ja, vi är släkt på papperet, men för att överleva så bröt jag kontakten med honom när jag var i 12-14-års ålder. Jag kallar honom här i fortsättningen för en XYZ-släkting.
Fortsättning följer.
|
