Artikel av Angus Liddell publicerad 17 aug 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/Untitled blue (BY CC 2.0)

När Herr Panikångest hälsar på

"Han är för ung för att läggas in här men han vägrar gå härifrån och verkar vara nöjd bara han får en kvadratmeter att sitta på och tillåts vara ifred".
Man vill vara glad när det är fredag, och det ska jag vara så fort jag skrivit klart denna krönika. Jag har liksom med åren fått förmågan att i de flesta fall kunna vara glad kort efter en ångestattack. Det låter kanske konstigt men med tiden accepterar man sådant man inte kan göra mycket åt.

I tonåren var det som värst och jag har fått utskrifter på min journal från sjukvården där en läkare skriver: "Han är för ung för att läggas in här men han vägrar gå härifrån och verkar vara nöjd bara han får en kvadratmeter att sitta på och tillåts vara ifred".

Och precis så var det, jag vågade inte gå därifrån och så fort jag tvingades för att det inte gick att bara sitta där så kom jag högst 50 meter innan nästa attack kom. Utan att dra en lång livshistoria så hoppar jag till nutid, och nu har han kommit för att hälsa på igen, medpassageraren i livet, Herr Panikångest. I 35 år har vi känt varandra och ibland lyckas jag skämta bort honom genom att svara de första känningarna med att tänka "It's just my fucking brain playing games", och ibland, men bara ibland, låter han bli att hälsa på och retirerar.

Men när man kommit över den värsta biten med att erkänna att man inte kan göra något, ungefär jämförbart med känslan första gången man får orden av en doktor att "Den här medicinen får du äta livet ut!", så finner man sig och gör det bästa av livet.

För det är precis det man kan göra om inget annat, det bästa av livet, ta vara på dom mest fantastiska stunderna, hjälpa människor så att de också får fantastiska stunder och vara noga med att känna sig stolt för den man är.

Senast jag fick frågan vem fan jag trodde att jag var, vilket var häromdagen, så kom det ett leende på mina läppar. Inte för att vara otrevlig mot den som frågar, utan för att jag är glad att kunna svara "Angus". Motparten tycker kanske att svaret är konstigt men det gör mig glad. Jag vill vara jag trots allt, och som tur är så gillar jag mitt sällskap. Jag vet inte riktigt om man får säga så här i Sverige, där man ofta inte ska tro att man är något, men jag brukar heller inte gå efter vad man får, utan det som känns bra.

Så nu, fredag trots allt. Blandgodis, hyrfilm och chips, familjen samlad och alla är glada för att vi har varandra. Vi sätter oss ner och myser och mår, för trots allt, och jag ska inte förtydliga allt för då blir det plötsligt lördag, så är livet fantastiskt och man kan påverka så mycket för så många, om endast så för att få en butter människa till att le.

Så ha en underbar helg alla Sourzare, glöm inte kramas ofta och om ni skulle mot förmodan börja må dåligt av någon oförklarlig anledning så säg bara till er själva "It's just my fucked up brain and I dont care!" - sen blir vi glada igen.

Stora kramar från Angus