 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Carl Olof Schlyter
publicerad 7 aug 2012 kl. 11.25:
9/11 - föremål för många konspirationsteorierFoto: Michael Foran (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)
Samtal med en konspirationsteoretiker
Jag tänker på Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och ställer mig frågan, ser det ut på dem som att de har förvandlats från att vara naiva till att leva med vetskapen om hemligheter som de aldrig officiellt kan erkänna? Ja, kanske.
Jag har en bekant, som anser sig veta att många av vår tids största händelser inte har skett på det sätt som de officiellt förklaras, det gäller till exempel morden på Anna Lindh och Olof Palme, det gäller Estoniakatastrofen och 9-11, det gäller Wikileaks. Man skulle absolut kunna beskriva min bekant som en fullfjädrad konspirationsteoretiker, för det som min bekant beskriver som den faktiska bakgrunden till de här händelserna handlar om konspirationer. Det handlar om underrättelsetjänster, det handlar om planerade händelser, som varit "nödvändiga" för någon, oftast nationer, ibland för kommersiella intressenter, ibland med inblandning av kriminella grupperingar.
Det är ganska lätt att värja sig för så kallade konspirationsteorier om de kommer från en obekant, det är så lätt att avfärda henne eller honom som en galning. Men det är lite värre när konspirationsteorin kommer från någon man känner och respekterar. Då måste man fundera på om en person både kan vara en galning och samtidigt en respektabel intelligent person. Självkart kan en intelligent person få saker om bakfoten, helt enkelt ha fel om en sak. Självklart kan en intelligent person luras att tro på något som visar sig vara fel. Men över tiden, i viktiga frågor, brukar ju en intelligent person se till att få saker rätt för sig. En person som är intelligent, kritisk och extra intresserad av historia, samhälle och politik tenderar ju att vilja lära sig fakta och ta del av olika möjliga teorier om bakgrunden till händelser, för att sedan väga de olika uppgifterna mot varandra och sedan bilda sig en rimlig egen uppfattning. I så fall borde en person som man känner och tillmäter de egenskaperna också vara trovärdig, även om det hon eller han anser sig veta förefaller fantastiskt eller till och med osannolikt.
Jag ägnade några stunder nyligen åt att intervjua min bekant om dennes uppfattning om de stora händelserna som jag nämnde ovan. Jag prövade att tro på det min bekant sade och jag kom att fundera på när, i vilket skede i så fall en statsman - till exempel en president, premiärminister, statsminister -inser den bistra sanningen, att hon eller han måste bära på sitt samvete, fruktansvärda brott, att hon eller han måste låta sig invigas i det smutsiga internationella storpolitiska spelet, som även hon eller han fram till dess bara trodde gällde i spännande thrillers. När och hur säljer en idealist sin själ? När förvandlas en godhjärtad ungdomspolitiker till en cynisk statsman, som lär sig att det finns två agendor, en officiell och en inofficiell? Hur mycket vet en före detta toppolitiker, som hon eller han aldrig kan berätta?
Jag kan känna att förekomsten av vapen i krigssyfte allmänt har att göra med det motsägelsefulla i att intelligenta personer, när de får politisk makt, måste sälja sin själ, måste släppa sina ideal och inse sanningen, acceptera verkligheten som den är. För egentligen kan jag inte fatta att personer som är så begåvade att de tar sig till samhället topp ägnar sig åt något så ociviliserat som att skapa förutsättningar för storskaliga massmord, alltså förberedelse för krig. Hur kan någon tycka att det är vettigt? Hur kan mycket intelligenta personer tycka att krigsfrågor ska prioriteras framför samtal, diskussion, kompromisser, överenskommelser? Den som försöker lösa konflikter genom att själv ta initiativet till att mörda andra, kommer ju för resten av sitt liv känna sig hotad till livet själv. Hur kan en intelligent person välja att prioritera det framför att utöva ett intressant civilt yrke, läsa en god bok, se en rolig film, gå på teater, utöva en sport, vara tillsammans med sin familj, lära känna och bli kär i en medmänniska? Ja, jag hör själv hur naiv jag låter, men jag står för det.
Personligen försöker jag förhålla mig öppen, men kritisk. Jag kan tycka att blint förnekande av möjligheten att en officiell version är felaktig, är lika dumt som att tro på en alternativ mer fantastisk version.
Några exempel på fantastiska sanningar finns det som är vedertagna, till exempel att Saddam Husseins Irak inte hade några massförstörelsevapen, trots att det var det officiella skälet till en av de största militära insatserna i världshistorien. Klimatfrågan är jag själv skeptisk till. Jag tror att det är en cyklisk förändring och inte något som människan kan påverka. Men om en välfinansierad amerikansk toppolitiker bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att hävda att det är bevisat att klimatförändringen beror på oss människor, så skapas lätt en opinion för det. Jag kan inte tro att toppolitiker världen över innerst inne köper Al Gores sanning, de bara agerar taktiskt populistiskt.
Jag tänker på de senaste årens ledande politiker i Sverige, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och ställer mig frågan, har de förändrats? Ser det ut på dem som att de har förvandlats från att vara naiva och godtrogna till att leva med vetskapen om hemligheter som de måste försvara men aldrig officiellt erkänna? Ja, faktiskt, kanske.
|
