Blodet hade redan bildat klumpar mellan de sönderslagna tänderna och kindväggen. Prövade att med händerna bända isär käkarna, också det ett nästintill ogörligt uppdrag då ögonen var igenmurade och armarna sönderskurna. Fick bänt upp en glipa och böjde försiktigt på huvudet. Lät tömma munnen så gott det gick. Försökte andas igenom näsan men även den var en salig röra av ben, brosk och blod. Det dunkade och tjöt. Någon skrek på avstånd. Eller om det var jag.
Nina Ahlzén,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
