Det första halvåret vi bodde här i Kävlinge, hade jag på något sätt fått för mig att bara man blev skriven här så skulle fiskarna nappa dagligen. För alla i Kävlinge kan fiska, så är det! Jag jobbade i Lund och varje kväll när jag kom hem så hann jag precis äta, för att sedan ge mig ner till Kävlingeån med mitt spö för att dra upp min allra första gammelgädda. Fast egentligen hade jag varit nöjd med vad fan som helst med gälar och fenor.
Min fru hade alls inget emot detta utan förstod min iver över att dra upp den första. Dock, när 6 månader hade gått och ingen fisk visat sig, allsköns drag prövats och spön samt kaststilar, började Yasmine tycka att det faktiskt inte såg så hoppfullt ut. Hon har verkligen tålamod, så jag sa att "Imorgon ger jag min själ upp om jag inte får någon fisk". Så, dagen efter var jag iväg och handlade ett fantastiskt drag som var dyrare än det mesta jag ägt, och så fort jag slutat jobbet så rusade jag bara in och hämtade spöet, för att direkt rusa ner till ån och börja kasta. Nu skulle det minsann fångas fisk!
När jag stod där och kastade började jag betrakta mig själv, och insåg att jag haft så bråttom att jag fortfarande hade kvar mina jobbkläder på mig; lågskor, finbyxor, skjorta och slips. Men eftersom det började mörkna så tänkte jag att det kan kvitta, det finns ingen som ser mig ändå. Mörkret kom och fortfarande ingen fisk - vad fanken skulle jag göra?
Jag tog några steg åt sidan, ställde mig precis som de bilder jag sett på folk i fisketidningar, gjorde något som skulle bli ett fantastiskt kast - och hamnade med mitt drag precis under bron som leder vägen över ån. Plask sa det, och plötsligt satt det förbannade draget fast på botten under bron. Jag gick närmare bron och hela tiden försökte jag få loss draget, med ett fäktande värdigt en musketör, men icke att det ville släppa. Det sattt vackert fast i botten, och nu fick jag min själ använda alla de gråa för att komma på hur jag skulle få loss draget. Jag kunde bara inte dra så att linan small av. Det satt en förmögenhet i andra ändan.
Efter en stunds funderande och tittande upp mot brons överdel kom jag fram till att om jag bara kom upp för bron och kunde dra uppifrån så skulle det säkert ordna sig, då skulle det bli från ett helt annat håll och säkert lossna.
Brons vägg är stenbeklädd och nästan lodrät, men med en liten aning lutning, och det finns små smala mellanrim mellan stenarna vilket skulle hjälpa om jag sparkade fast fötterna för varje steg. Det var i princip kolmörkt vid detta laget, och vem tusan skulle se mig så här dags? Jag satte spöet mellan tänderna för att kunna klättra, och bit för bit närmade jag mig toppen, så att jag skulle kunna kasta över ett ben över räcket uppe vid vägen. Svetten rann i pannan och slipsen började strama runt halsen, eftersom blodflödet när hjärtat pumpade på detta viset formligen forsade genom kroppens alla lemmar. Jag stönade och pustade och när jag så nådde toppen och sparkade över mitt ben för att få fäste skrek jag rätt ut "Jaaaaaaaaa!"
Jag har förut alltid tyckt att det är underligt att man alltid frågar fiskare vad de fiskar innan de ens fått något. Man är väl för tusan nöjd med vad man får? Men den stackars vettskrämde mannen som kom gående med sin hund precis uppe på bron och fick se mig komma över kanten, skrikandes i mina finkläder med spöet mellan tänderna, den stackaren frågade med darrig röst "Vad fan fiskar du för nåt?", och jag har full förståelse för hans fråga i detta fallet.
Härom kvällen satt jag hemma hos Åke och Marita, gamla bekanta, då Marita sa: "Angus, din fru hon har min själ fått vara med om mycket." Omedelbart flikade Åke in: "Marita, det e då fan inte över än."
Ja, det är väl så, men kul - det har vi!
Trevlig helg alla Sourzare och gnäll inte på sommarvädret. Man ska vara glad så länge det inte regnar i soffan, för där befinner nämligen jag mig när jag är ledig.
Angus Liddell, 49 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
