Dagens skrivtips: Soldatmordet i London | Vård till papperslösa | Tamerlan Tsarnajev kopplas till trippelmordBörja här!
Artikel
av Lennart Lundwall
publicerad 15 jul 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/Jonas B (BY CC 2.0)
Blågula tankar om folkvandring
Färdades nyss bland Ådalens och södra Västerbottens mindre tätorter. Skrämmande syner. Vägarna blev bättre under tjugohundratalet men folk använder dem visst för att snabbare kunna lämna hemorten.
Svenska flaggan den är blå, med det gula korset på, sade gamla moder Ella, 100 år fyllda den 12 juni. Om hon levat. Blått och gult tyckte hon om.
Den svenska sommarens färger är blått, djupblå åskmoln mot vilka klart ljusgula blixtar avtecknar sig med ett förfärande dån. Och regn som spön i backen är svensk sommar. Det finns inget fint väder - bara fina kläder, som skalden sa.
Den som vistas i Stockholms tunnelbana efter klockan 20 lär sig stundom handgripligen en hel del om färgerna blått och gult. Om lyckan står oss bi inkasserar vi blott ETT blått öga, som efter några dagar skiftar i klart gult. Svenska färger in absurdum och på köpet ser vi oss befriade från mobiltelefonen och lilla pluskan och kriminaldåren tvingar gärna till sig din bankomatkod och ditt kort. Innan du hinner hem för att spärra kortet har kräket rensat ditt konto. Svensk företagsamhet i kristider...
Dessa bittra rader baseras helt på vittnesuppgifter. Själv har jag hittills klarat mig från tragik enligt ovan, peppar peppar och ta i trä.
Mina irrfärder i förra veckan bland Ådalens och södra Västerbottens mindre tätorter gör ingen glad. Vägarna har blivit mycket bättre under tjugohundratalet men det ser ut som att att folk använder dem för att snabbare lämna hemorten. Vyerna genom min vindruta: bensinstationer ligger öde, rostande. Konsum klappar ihop, släcker och stänger, numera oftare än privathandeln. Båda deras fastigheter står och förfaller mittemot varandra. Att små lantbruk inte lönar sig i Sverige har vi lärt oss för länge sedan och vi vande oss tidigt vid att det är tio mil mellan kossorna. Däremot är det bara några hundra meter mellan fältens öppna utlador där man förr lagrade höet. De flesta står där och lutar och många av dem ligger där som sophögar med takplåten flaxande mot skyn. Hela ladugårdar och uthus raserade, liggande med spretiga tvåtumfyra spretande som ett jättestort skatbo. Än sen? Vem vill underhålla byggnader som saknar ändamål? Inte ens luffarna behöver dessa fria hotellrum. Dom kvartar på vandrarhem numera.
Det sorgligaste är att se små trevliga enfamiljsvillor stå och förfalla därför att ingen vill bo i dem. Arbetsplatserna flyttade till Polen eller Indien eller klappade bara ihop och vår ovana att ha både sysselsättning och lite pengar driver fortfarande människor mot storstäderna. Kalhyggena runt de små husens trädgårdar blir större och större och man misstänker att någon försöker ta ut de värden som finns kvar i det gamla Fosterlandet, snabbt, innan folk fattat vad som pågår.
Stockholm växer just nu i panikartad hast och jag börjar förstå varför - hela mellansveriges glesbygd är på väg att stänga, lägga ner och flytta och förhoppningsvis släcker siste man ljuset. Som Birger Norman undslapp sig tvärtemot 1970-talets "Vi flytt int"-kampanjer: "Kast katta på elln å nyckeln i brunn. Vi far åt Stockholm..."
I Stockholm välkomnas givetvis alla nybyggare i regionen. Våra stillastående bilköer börjar få en rent social funktion - man talar med varandra genom bilrutorna. Den som känt Stockholmsatmosfären i den stillastående trafiken i Södra länkens tunnelsystem glömmer det aldrig. Våra miljoner trafikljus och vår trivselskapande trängselskatt skapar en viss samhörighet. Vi betraktas från ovan, de flesta av oss, av Storebror Transportstyrelsen och hans skattekameror vid Stockholms infarter. Storebrorsan har lovat att höja den däringa Trivselskatten till hösten. Bara så ni vet. Blått och gult. Kärnsvenskt.
Lennart Lundwall, Gammal men inte äldst
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
