(och besök min webtidsskrift för mer sakralvit surrealism på ruinens brant med tanken på självmord som håller en vid liv.)
De båda kvinnorna log indignerat, gemensamt. Elvira föreslog sedan att de skulle ta sig an en eftermiddagspromenad, ty solstrålarna kastade ett så livligt ljus genom lönnens för säsongen sista blodröda blad som prydde allén i mitten av Fru Gretas innergård.
Väl ute i den svala höstluften berättade Elvira att hon skrivit några enkla rader till Greta under en sömnlös natt, tidigare i veckan och att hon med blyg förtjusning gärna skulle vilja läsa dem för Greta, vilket hon gjorde:
Månen
är en kniv i mitt hjärta
och den är svart när jag blundar
Slagen från blixtljuset tjuter i mina tänder; din fragila arvsmassas arkitektur
Hur skall jag ge mig vidare nu när jag en gång skymtat, dina ögons arktisblåa nyans din godhet jagar mig genom dvalan
Himmelen vid 03:24 Ljuset bakifrån, skimrande silver strålande skär turkos rött apokalyptiskt sken tankar som skenar iväg
Tänker på dig när du är naken det svarta svävar bort
Draken jag jagar, det kanhända att det är solen, men allt är vitt
Som keruben i snön efterlämnar jag mitt blod i jordbävningen.
Om jag gråter är det förgäves. Se mig inte i ögonen när mitt skinn gör ont.
Greta satt tyst. Sedan sa hon till Elvira att det var det vackraste hon hört.
Angst vaknade kallsvettig vid tjugotre minuter över fyra på morgonen och skrek. Sedan fortsatte han skrika. Det var som när han skrattade oavbrutet åt att allting är lika roligt, fast omvänt. Han skrek från skräckens kärna, djupet av sin person över att allting tedde sig precis lika skrämmande i sitt halvt hypnagogiska tillstånd.
Efter i runda slängar femtio minuter ville inte rösten fungera längre men han skrek ändå. Ett ljudslöst skri som hade fått det mest härdade blodsvittne att falla i koma av ren självbevarelsedrift. Till slut tystnade det ljudlösa och Angst (irrgångaren, blådåren, geniet) kunde först då bejaka, beundra, plundra nattens bravader på stoff att applicera i det vakna.
Det var något om en kyrka, något om en alligatorpräst som frenetiskt höll tal på Yiddish om det eviga i de judiska kyrkogårdarna. Bänkarna i den drönande hallucinatoriska kyrkan var av elfenben, prydda med småbarnskranium insamlade under tårar på Pol Pots dödsfält. De var nästintill fullsatta av hästar, hästar av damm, hästar av gips, vissa av luft, och vissa frustande vid liv. Angst var någon av dessa hästar men kunde inte vid sitt liv utröna vilken, kanske var han alla.
Samtidigt var han en varelse. Kanske en människa, kanske ett mörker. Bunden med silkesnät från förgyllda klocktorn och uppdraget var gestalten givet: släpa kyrkan halvvägs uppför en slottsbacke av kött med en vit herrgård vid sitt liderliga krön., ringa i klockan, rasa nerför backen, be en bön och börja om.
Var gång uppskattningsvis en miljon år hade passerat fanns det en chans att ta sig ur det konstanta för den ansiktslöse Angst-Sisyfos, att ta språnget mot himmelen eller det svavelosande infernot. Ett problem, det enda problemet; tiden existerade inte, så länge kyrkan inte förenades med herrgården och det skulle aldrig inträffa.
"precis som barnporr med inslag av slagborr" -Simme G
Johann Von Fritz, Sakralvit samuraikärlek
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
