När jag var 12 år gammal mötte jag för första gången kärleken, och jag menar inte bara att jag kände den, men jag mötte en jämnårig tjej som utstrålade kärlek i allt hon gjorde. Hon hade ett leende med lite småspetsiga hörntänder som gjorda för en ängel och ögonen hade kunnat få Bambi att bli avundsjuk. Kunde man annat än bara känna efter för första gången att det gjorde ont i magen av längtan så fort hon var någon annanstans?
Vi har följts åt genom åren, ibland ofta och ibland sparsamt, men ändå på ett sätt så att man alltid hörde sig för att allt gick bra för Lotta. För så heter hon, Lotta, som spred kärlek utan att ens veta om det, det räckte att hon bara fanns till.
För inte så länge sedan plockade jag upp Lotta i Veberöd med en kompis vid namn Robert, även kallad Proppen, ännu en av dessa som funnits genom åren i en sorts krets som finns ibland och mindre ibland, men när det blir något allvarligt så finner vi varandra igen och som i detta fallet hjälptes vi åt att klara av att säga farväl, återigen, till en i kretsen, vid namn Anders, även kallad Stek, som hastigt lämnade oss.
Vi var helt bestörta allihop då Anders var den snällaste människan på denna jord och allt kändes så overkligt att vi skulle behöva säga farväl till en så fantastisk vän. Men vi sågs, vi grät och vi skiljdes åt igen, vardagen tar vid och ibland går olika personer in på Steks facebooksida och säger att han saknas. Det var svårt att se Lotta så förstörd för hon och Stek hade någon konstig samhörighet som ingen annan av oss hade, det var något outalat och inget kunde ändra på det. På något sätt hörde de ihop själsligt och det var bara att acceptera. Jag kunde för mitt liv inte tro att något kunde vara hemskare för Lotta än att mista sin vän och själsfrände, men vi skiljdes åt efter begravningen och jag påpekade att Steks far alltid sagt att det enda han inte ville uppleva i livet var att behöva begrava sitt eget barn. Livet är ibland så orättvist det kan vara och det var precis vad pappan fick göra. Vi tyckte alla att det var ohyggligt och orättvist.
När jag släppte av Lotta igen träffade jag hennes båda söner, en som var 24 och en som var mycket yngre. De brottades och skojade och skrattade. När så den äldste reste sig upp och hälsade så möttes jag av exakt samma stora kärleksutstrålning som jag en gång sett hos Lotta. I hennes son Christoffer syntes exakt samma godhet, livsglädje och entusiasm till livet som Lotta alltid haft och när den minste sonen Linus hälsade så var saken klar. Lotta, som närmast är en ängel, i alla fall så nära man kan komma, hade fört vidare precis allt det som är så fantastiskt med henne till sina barn och min tanke var att det finns ett stort hopp för framtiden. Ju fler som utstrålar kärlek på det här viset desto större hopp finns det för framtiden.
På midsommardagen, alltså förra helgen, loggar jag in och får se att en kille, som anordnat en fest i Veberöd, gått emellan för att stoppa ett bråk och själv blivit misshandlad. Senare under dagen dödförklaras han, livet för denna 24-åring är slut. Efter en del undersökningar står det klart för mig att det är Lottas son som dött.
De första timmarna försöker jag frenetiskt komma på något att göra åt det innan det till slut går upp för mig det självklara, att det finns inget att göra när någon är död, det är så slutgiltigt.
Det var inte längesedan jag loggade in på Youtube för att se om det fanns något nytt från honom. Christoffer älskade musik och hans pappa sade i en intervju till Aftonbladet att det är synd man inte kan sätta in en sång i tidningen så folk kunde höra hur fin han var. Ja, i dom flesta tidningar går inte det men här på Sourze kan vi minsann det mesta, lyssna och njut av en kille som älskade livet och förmedlade kärlek. Och kom ihåg att människor som Lotta och Christoffer och Linus finns för att vi inte ska glömma när livet blir som svårast, att det finns hopp, om det bara finns kärlek.
Vila i frid Christoffer.
Angus Liddell, 49 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Annika Widén
