 |
Artikel
av Leif E Ström
publicerad 31 maj 2012 kl. 06.00:
Från vänster: Carolina Klüft, Gunder Hägg, Susanna KallurFoto: PRESSENS BILD/SCANPIX/Eckhard Pecher via Wikimedia Commons samt flickr/Marcus Hansson (BY CC 2.0)
Minnen, olympiader, medaljer och placeringar
I slutet av 1990-talet drogs det mediala svenska "idrottsunderverket" igång, och under dessa gyllene år blev det hinkvis med medaljer.
Inte kommer väl ens den minnesgode läsaren ihåg Allan Edwall som världsrekordhållare i friidrott? Kunde väl tänka mig det. Minnet av hans prestation i Lars Forsbergs film "Kulstötaren" från 1974, är nog bara kristallklart för en god cineast. Undertecknad minns i stort sett ändå det mesta från filmen, i vilken han ytterligare särställer sig från sina konkurrerande med- och motspelare till någon form av splendid isolation.
Däremot kommer jag inte ihåg i vilket OS som våra svenska hjältar tog sina respektive medaljer. Något svenskt världsrekord som Allans, behöver man överhuvudtaget inte fundera över då det gäller OS i modern tid.
Men vem vet, undrens tid är kanske inte förbi, nu när undertecknad i skrivande stund bara noterar fyra kvinnliga friidrottare som enligt SOK kvalat in den 21:a maj, till sommarolympiaden i London om knappt två månader. Den tjuvstartar med fotboll den 25 juli, och den officiella invigningen är den 27:e.
Annat var det i slutet av 1990-talet, då det mediala svenska "idrottsunderverket" drogs igång av verkmästarna Christian Olsson, Susanna Kallur, Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Stefan Holm, vilket bidrog till en sommar-OS-trupp 2004, som bestod av 117 atleter in alles.
Under dessa gyllene år blev det hinkvis med medaljer, men "bara" Carolina Kluft och Christian Ohlsson tilldelades Europeiska Friidrottsförbundet, EAA:s "Waterford Trophies", som Europas bästa friidrottare. Redan 2008, slutade guldregnets strilande över det svenska "undret".
Men lägg märke till, det var inget under, hur som haver inget nytt sådant. Liknade företeelse i kolossalformat hade skett efter och under "Solskensolympiaden" i Stockholm. 1912, 1920 och 1948, höstade våra utövare in 170 medaljer.
Men gott folk misströsta icke - svenska underverk har ingenting med friidrott att göra utan består oftast av stål och betong eller trä, det är enbart inför sportreportrars ögon som det sker ständiga under.
Göta Kanal, Turning Torso och Regalskeppet Vasa, har däremot utsetts som svenska underverk. Mig veterligt kom inga friidrottslandslag med på listan från 2007.
Placeringen är alltid avhängig just konkurrensen och processen är densamma för flotta höghus som för våra friidrottare. Då det gäller bästa-resultatet för idrottarna handlar det oftast om max-kapacitet hos individen.
Våra nämnda friidrottare fick inte möta världsrekordhållarna för respektive gren. De flesta satt hemma och tittade på, samt några av dem hade lagt av för gott, både bildligt och bokstavligt. Man behöver inte ens dra en jämförelse mellan så höga hästar som Javier Sotomayor, Patrik Sjöberg, Jonathan Edwards eller Jackie Joyner-Kersee, samt den mytomspunna "Flo-Jo".
Det räcker med att backa till samma decennium som "Solskensolympiaden" för att hitta de verkliga amatörerna, men med osannolika resultat i jämförelse med dagens proffsiga träningsnarkomaner som dels tävlar under förhållanden som kan liknas som utomjordiska, och med ett näringsintag som skulle fått Henrik VIII att förbättra samt förlänga sina idrottsliga övningar ytterligare i minst femtio år.
1919 hoppade William Pettersson-Björneman, Kalmar IS/IFK Malmö - 7,26 i längd. Carolina Klüfts bästa är 6,97 och frågan är om hon kan slå Pettersson-Björnemans resultat i London 2012.
Susanna Kallur skulle inte heller, även om Gud är god och smalbenet håller, slå Harald Andersson-Arbin, från IS Lyckans Soldater. Han knatade 100 m på 10,8, 1896, på ett underlag som inte ens miljöpartiet skulle godkänna för dagens bilister? Snacka om underverk, det skiljer fem tiondelar i favör för den löpande militären.
Om Harald i dag var i sin ungdoms bästa dagar skulle jag satsa mina sista korvören på "soldaten" i en kamp mellan honom och Usain Bolt. Men för att slå jamaicanen, måste han nog ha ta ledigt från jobbet, minst en vecka och tränat starter i blocken.
Att jag valt att jämföra våra duktiga tjejer med grabbar, beror på att stipulerade resultat från kvinnliga svenska mästerskap kom först 1926. 4,26 i längdhopp säger heller ingenting om hopparens insats eller engagemang, vid just det tillfället.
Förutom nämnda svenskar med egna världsrekord, har vi sedan IAAF bildades 1912, under årens lopp kunnat räkna in cirka ett åttiotal svenska världsrekordhållare. Dessa är kända inför friidrottens kalenderbitare, men vet allmänheten vilka som internationellt sett anses som våra absolut största idrottsutövare?
Tror inte så många fixar det - men äras de som äras bör och här presenteras de som internationellt sett, ur ett mycket snävt amerikansk perspektiv, selekterats från övriga svenska stjärnor. Det svenska urvalet har gjorts av USA:s samtida främsta sportjournalister och svenskarna har belönats med Sports Illustrateds utmärkelse: Associated Press Athlete of the Year.
Först ut blev löparen Gunder Hägg 1943 och därefter "The Champ" Ingemar Johansson 1959. Annika Sörenstam är den senaste och hon slår grabbarna med sina tre utmärkelser mellan 2003-2005.
Avslutar med ett tips om ännu en glömd naturbegåvning likt Allan Edwalls alias Johan. Göteborgaren Knut "Knatten" Lindberg 1882-1961. Hans resultat talar för sig själv: världsrekord på hundra meter, OS-silver i stafett och spjut. Fem svenska mästerskap i fotboll. Nitton SM-guld i sprinterdistanserna, samt tre SM-guld på 110 meter häck.
Vad tror ni - tar vi några "London-medaljer" i friidrott?
|
