Dagens skrivtips: Upploppen i förorterna | Tornadon i Oklahoma | Ännu ett nedlagt åtal mot Quick Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Maddox
publicerad 7 maj 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/thisreidwrites (BY CC 2.0)
Natten då jag rymde
Jag hade en klump i magen redan när jag vaknade. Jag har aldrig riktigt kunnat förklara varför, men på något sätt så visste jag. Någonting hängde i luften den här dagen.
För några år sedan träffade jag en man. En helt fantastisk man! Generös, omtänksam och helt underbar! Detta kärleksrus och totala hjärtelycka avslutades med en dramatisk flykt mitt i natten, från mitt eget hem. Jagad, hotad och totalt skräckslagen flydde jag livrädd hem till en väninna. Några timmar senare blev mannen i fråga anhållen i sin frånvaro, hämtad av polis och så småningom häktad. Jag och mina två döttrar kastades helt utan förvarning in i en karusell av polisförhör, rättegångar, besöksförbud, sömnlösa nätter och fruktansvärda mardrömmar. Detta var bara början på en totalt oförutsägbar berg-och-dalbana av känlsor.
Så här börjar min berättelse:
Den här morgonen var han var lika irriterad och elak som alltid. Den senaste månaden hade varit ett rent helvete. Han såg på mig med avsmak. Han tycktes inte längre besitta förmågan att vara det minsta vänlig. Trots den obönhörliga smärtan som pulserade i mitt inre så hade även min undangömda och bortskrämda styrka börjat gräva sig fram. Som en fågelunge ur ett ägg. Sakta men säkert sprack det hårda skalet som dolt mitt rätta jag. Viljan att fly hade uppenbarat sig många gånger men hade lika snabbt trampats ner av rädslan för Honom. Jag var tvungen att mobilisera alla styrkor. Straffet för mitt kommande myteri var döden. Tänk om jag skulle misslyckas!
Jag hade suttit ensam hemma den kvällen. Han hade åkt till en kompis, och när jag frågat om han tänkte sova borta fick jag en nonchalant axelryckning till svar. Det bästa han visste var att lämna mig i ovisshet. Då hade han makten. Jag ville inget hellre än att få vara helt ensam och skickade iväg ett sms till honom där jag bad honom sova kvar hos sin kompis... jag skyllde på att jag skulle städa och förmodligen sova tidigt.
Jag lyfte inte ett finger den kvällen, mer än för att byta kanal med fjärrkontrollen. Det var så otroligt skönt att bara få vara ensam. Få titta på de program som jag ville se. Få sitta i telefon med någon tjejkompis i timmar. Nu fick jag bifoga över min egen tid. Jag minns att jag, trots tystnaden och ensamheten, inte kunde slappna av fullt ut. Jag var ju van vid en tillvaro där naturkatastroferna avlöste varandra. Oförutsägbart och skrämmande. Därför hade jag även en viss krisberedskap. Omedvetet.
Det första tecknet på att kvällens ensamhet och lugn bara var en illusion kom mitt i natten. Jag väcktes av telefonen och när jag svarade hörde jag hans kalla och irriterade röst. Han sa åt mig att komma och hämta honom. På andra sidan stan! Yrvaken som jag var, svarade jag nej och började förklara att jag låg och sov. "Vaddå nej? Du hämtar mig NU, hör du vad jag säger?", fräste han i luren. Jag förstod direkt att det inte fanns något utrymme för diskussion. Klädde på mig och skyndade ut till bilen. Samtidigt som jag satte i startnyckeln så tryckte jag in en väninnas nummer på mobilen. Klockan hade nu passerat 01:00 så jag visste att jag skulle väcka henne med mitt samtal. Hon svarade ganska på direkten och jag frågade rakt ut om jag kunde få sova hos henne. Förklarade att Han var full och att jag inte ville vara kvar hemma då. Det var såklart inga problem, så vi bestämde att jag skulle ringa tillbaka när jag släppt av honom hemma och var på väg till henne.
En stund senare var jag framme och plockade upp min sambo. Han var tjurig och elak hela vägen hem. Inte det minsta tacksam över att jag klivit upp mitt i natten och kört till andra sidan stan för att hämta honom. Samtalet i bilen på väg hem var en förolämpande envägskommunikation. Jag torkade obemärkt bort mina tårar och försökte fokusera på att jag snart skulle sitta hemma hos min väninna med en stor kopp te.
När vi kom hem klädde han av sig direkt och lade sig i sängen. Han stank öl och jag kände en kväljade känsla bara av att se på honom. Jag blev stående i hallen en stund och övervägde om jag ens skulle ta av mig skorna. Jag pillade lite på min väska som hängde där på väggen och kollade så att bilnycklarna fanns tillgängliga.
"Släck lampan!", beordrade han plötsligt. Hans röst fick mig att rycka till. Jag svarade så mjukt jag kunde att jag alldeles strax skulle göra det, men att jag var tvungen att se något när jag stod där och plockade. Innan jag visste ordet av kom han farandes rakt emot mig! I ett enda kliv var han framme vid mig. Vrålade att jag var en jävla fitta som inte gjorde som han sa, att jag var en korkad jävla subba som inte fattade att lampan skulle släckas när han sa att den skulle det. Jag hann inte reagera förrän han tog tag i mig och, med all sin kraft, slängde mig baklänges. Jag kände hur jag tappade fotfästet och handlöst kastades bakåt, in genom dörröppningen till barnens rum. Jag hann tänka "Åh, vilken tur att de är hos sin pappa!". Kände en brännande smärta i min vänstra underarm när den slog i dörrkarmen och hörde mig själv skrika till av smärta när jag landade med ryggen över en liten miniatyrstol från IKEA. Jag lade mig i fosterställning på golvet och gömde ansiktet i händerna. Hörde hur han slet ner den pärlbeklädda taklampan och ett pärlregn smattrade ner över hela hallen. Jag låg där och knep ihop ögonen och väntade. Men det kom inget mer. Han muttrade bara något om att han var så jävla trött på att jag aldrig lärde mig. Sedan gick han och lade sig igen.
Efter en liten stund kröp jag ut i köket och satte mig. Grimaserade av smärtan i både rygg och arm och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Hans röst dånade. Något om att jag väl för i helvete inte skulle börja grina nu?! Jag skulle för fan bara hålla käft när han ville sova!
Det värkte i halsen av den tillbakahållna gråten. Ögonen fylldes av tårar och jag önskade att jag bara var någon annanstans. Jag visste att jag var tvungen att komma därifrån. Men hur? Hur skulle jag hinna? Han skulle ju vara ifatt mig på nolltid! Jag spelade upp scenariot om och om igen i mitt huvud. Skorna hade jag ju fortfarande på mig. Väskan hängde på en krok precis innanför ytterdörren. Det gällde bara att jag skulle hinna ta mig förbi dörröppningen till sovrummet, låsa upp ytterdörren och hinna springa ner genom trapphuset och ut till friheten. Jag satt en lång stund och planerade. Lät blicken vandra mot fönstret och tänkte att snart är jag därute! Försökte hitta ett lugn. Tände en cigarett under fläkten. Satt en stund till. Nu eller aldrig! Jag slöt ögonen och drog in en djupt andetag. Andades ut medan jag sakta reste mig från stolen. Jag smög försiktigt ut i hallen och lyfte sakta väskan från kroken. Vågade knappt andas. Min puls steg och jag kände mig nästan yr.
"Vad i helvete håller du på med?" Hans röst fick mig än en gång att hoppa högt och det kändes som att mitt hjärta stannade. Han låg fortfarande kvar i sängen, men jag visste att han skulle kunna vara på benen och ute i hallen innan jag hann blinka. Jag slöt återigen ögonen och sa försiktigt något om att jag funderade på att ta en liten promenad. "Du ska ingenstans!" Lugnet i hans röst fick mig att fatta att det var dags nu. Jag höll redan väskan i handen och gjorde mitt bästa för att inte bilnycklarna skulle skramla till. Kopplade hunden snabbt som ögat och kastade mig ut genom dörren. Nu var jag på väg. Jag tog trappan i två steg och slängde mig mot porten. Den var låst och jag famlade efter låskolven i mörkret. Fick upp porten och låste i samma stund upp bilen. Den stod ca 10 meter ifrån porten, och väl framme vid den slet jag upp passagerardörren och föste in hunden. Jag smällde igen dörren och sprang runt bilen för att komma till förarsidan, och då såg jag att jag att han kom flygandes ut genom porten. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag såg hur vansinnigt arg han var och jag var så rädd att jag bara ville frysa tiden och skrika rakt ut. Jag hann precis sätta mig och det kändes som en evighet innan jag fick in nyckeln och startade motorn. Han var framme vid bilen. Jag hann precis rycka tag i hundens koppel när han slet upp passagerardörren. Han skrek något men jag bara gasade. Ute på gatan stannade jag för att lägga i ettan och kunna köra, och jag såg honom vråla samtidigt som han, med bara ett par kliv, var framme vid bilen igen. Det kändes som om allt gick i slowmotion. Jag fick snabbt i ettan och gasade så däcken tjöt. Hans ögon mötte mina när jag tittade i backspegeln och jag visste att jag nu hade väckt hans raseri på riktigt. Men jag bara körde. Fort!
Efter någon minut började jag gråta. Tårarna forsade nedför mina kinder och jag fick svårt att andas. Mina händer skakade så illa att jag knappt kunde hålla i ratten. Jag hade rymt! Jag hade lämnat honom! Jag hade lyckats! Men jag var fruktansvärt rädd. Tänk om han förstod vart jag var på väg? Tänk om han följde efter mig? Framme på parkeringen utanför min väninnas hus fiskade jag upp mobilen med darrande händer. Det tog sex försök innan jag till slut lyckades få ihop rätt nummer. Jag mådde fruktansvärt illa och var nästan svimfärdig. Efter ett par sekunder hördes en trygg och välbekant röst i andra änden. Jag hade svårt att formulera mig men snyftade, knappt hörbart, fram: "Hjälp! Han kommer att döda mig!"
När jag lade på luren med min väninna tog det inte många sekunder innan min telefon började ringa. När jag svarade möttes jag av vrede. Han beordrade mig att komma hem. Han hotade med att jag annars aldrig skulle få se honom igen. När jag besvarade det med att jag inte ville se honom igen stegrade hans raseri. Han lovade och svor på att han skulle slå mig sönder och samman, att han skulle slå ihjäl mig. Han skulle hänga katten och slå sönder hela min lägenhet. Han skrek att jag inte visste vad jag gett mig in på men att jag nog skulle bli varse. Till slut skrek han inte längre. Han väste fram hur njutningsfullt det skulle vara för honom att döda mig. Plötsligt besatt han ett otäckt lugn. Jag kunde höra att han satt och log. Då slängde jag på luren. Han ringde säkert 60 gånger den natten, men jag svarade aldrig mer.
Maddox ,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
