KROPP & SJÄL
Artikel av Birgitta Stiefler publicerad 29 nov 2009 kl. 15.54:

Orden som inte hann landa

Det är viktigt att ta sig tid i en värld som trotsar all tid.
Du tog mina ord, snurrade dem, gjorde dem mindre, synade dem utifrån din subjektiva värdering, transformerade dem och förlöjligade dem. Jag vet inte utifrån vilka kriterier du gjorde detta, men jag hoppas du hade dina skäl. Ditt agerande fick mig att stå med blicken sänkt och tårarna brännande innanför ögonlocken. Helt i onödan.

Det handlade om det yttre och du föll i fällan med buller och bång, då du bara såg orden på ett ytligt, snabbläst sätt utan en tanke på att få dem att landa. Du gav dig heller inte chansen att för en sekund stanna upp i tilliten du haft för mina meningar, utan dömde på det numera platoniska sätt som tillhör vårt leverne. Vi hinner sällan stanna upp, ta det där djupa andetaget som får syret att fylla våra lungor och vår mage att blåsas upp. I det andetaget trillar vi ner i maggropen och finner lugnet. Det är i lugnet vi kan bli empatiska och icke-dömande. Då när vi blir medvetna om att vi är en del av alltet och inte tar beslut utifrån toppen av kroppen. I de översta regionerna av vår lekamen struktureras tanken utifrån Egot och våra egna behov, men om vi ibland får varandet att trilla ner några decimeter så hamnar vi oftast rätt i vår intuition.

Det snabba tempot, julsångerna som svischar förbi våra öron i ett nästan icke märkbart mantra, tomtarna som egentligen numera bara behöver vara många men inte snygga, och vår önskan att få så många leenden som möjligt att blomstra i en tid då lugnet för längst har försvunnit och kraven numera är det mest essentiella.

Det ytliga som står i öppen strid med harmonin.

Du misstolkade utan att ifrågasätta. Dina egna gömda sanningar om mig poppade upp som ett tomtebloss och lämnade mig med lukten pysande av den samma i näsborrarna. I ytlighetens värld på Internet, i affären då vi inte stannar upp och önskar den trötta kassörskan God jul, i den regntunga vintern som får våra huvuden att sänkas utan samhörighet med fötter som passerar åt andra hållet.

Jag önskar vi kunde trotsa tempot vi egentligen inte klarar av och som får våra själar och kroppar att strejka emellanåt. Det är nog därför jag bor ute i åkern, för här kan man inte göra annat än att landa bland betor, tystnaden och skrien från gladorna, med orden.