Söndag, 10 februari 2008, 23:24

Betyg  - på prestation eller förmåga? 

Måste återkomma i det här ämnet nu när regeringen lagt fram sitt förslag om en sjugradig skala fr o m årskurs sex.

"Det ska löna sig att anstränga sig lite extra i skolan", säger utbildningsminister Jan Björklund. Det låter självklart, men vad är det som skiljer en elev med dåliga betyg från en med bra egentligen? Är det alltså graden av ansträngning? Jag reser tillbaka i tankarna till mina år i skolan, låg- och mellanstadiet i Ålstenskolan utanför Stockholm, högstadiet i  Äppelviksskolan, Bromma Gymnasium och slutligen Göteborgs Universitet. Var det så att de dåliga var slöa och de duktiga ambitiösa? Eller var det så att de duktiga hade lätt för sig -  inte pluggade så mycket men fattade ändå, medan de dåliga kämpade så hårt de bara kunde, men lyckades ändå inte?

Det ligger kanske i just min personlighet att jämföra mig med andra. Kanske bottnar det i någon slags osäkerhet? Eller så gör de flesta på precis på samma sätt, kollar läget i alla nya sociala sammanhang och försöker så snabbt som möjligt bilda sig en uppfattning om var de befinner sig i gruppen intellektuellt sett. På ett par tre dagar har man bilden fullt klart för sig. Ibland, i sammanhang där man blir sammanföst med okända människor, såsom i bussar, hissar och tunnelbanor, brukar jag roa mig med att fundera över hur vi skulle bli som grupp om vi blev inlåsta i bussen några dagar eller om tunnelbanan eller hissen fastnade och det tog tid att komma till undsättning. Det är intressant att titta sig omkring med den tanken i huvudet, betrakta ansiktena och försöka avgöra vem som skulle vilja ta befälet och vem som naturligt skulle göra det respektive vara en follower.

Vi måste våga bejaka att vi människor har olika intellektuella förutsättningar. Det är aldrig bra att förneka saker. På kort sikt kan det kännas bra, men i längden är det förödande. Är det så att det är typiskt svenskt att ursäkta sig själv och andra som lyckas bra i intellektuella sammanhang, med att han eller hon "ansträngt sig extra mycket" eller "haft ovanligt goda förhållanden hemma att plugga"?

Jag har lagt märke till en intressant sak, min respekt för en person avgörs nästa helt av personens i fråga självkänsla. Det spelar ingen roll om det är en börs-vd eller sopgubbe - om hon eller han möter mig med klar blick och självklar positiv attityd så fylls jag av respekt. Det finns just några sopguppar här i området där jag bor som är bra exempel på det. Varje torsdag när de hämtar soporna så passar de på att rikta blicken upp mot mitt köksfönster för att se om det är någon där att hälsa på. Möter de min blick så skiner de upp och vinkar. Ibland ringer de på och kommer med lite kreativa förslag om hur jag borde göra med skräp som ligger på garageinfarten. Stöter jag på de, när jag själv är på väg till jobbet, ett antal kvarter bort och fel dag, känner de igen mig, som kund, och morsar glatt. Alltså, sopgubbe är ju inte yrket med högsta status i samhället, men det spelar ingen roll om den som gör jobbet gör det bästa av det. Den motsatta typen, den som tänker "du ska inte tro att du är nåt?" och visar det med en bister och nedlåtnade blick, de får mig att inte känna respekt - bara just för att de själva skäms för sin roll.

Kan det vara så att ett ökat betygsfokus i skolan egentligen bara förtydligar skillnaderna i intellektuella förutsättningar mellan elever? Blir det så att de med medfött läshuvud stärks ytterligare i sin självkänsla, medan de som läser knackigt och fattar långsammare i matten trycks ännu längre ner i skorna?

"Livet är orättvist", brukar jag säga till mina barn. Det är lika bra att inse det, men vi måste göra det bästa av det. Borde inte det vara att försöka ge alla en start i livet med så god självkänsla som möjligt oavsett intellektuella förutsättningar? De mest spännande utbildningarna och prestigefyllda jobben och de största pengarna kommer ju ändå gå till de intellektuellt starkaste i slutändan.

Carl Olof Schlyter 
schlyter@sourze.se
2008-02-10

Vill du kommentera ledaren? Maila info@sourze.se