Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Hesham Bahari
publicerad 13 apr 2012 kl. 06.00:
"Revolutioner kan inte beskrivas som oavhängiga punktnedslag i historien utan är kulmen på en långsamt pågående mognadsprocess." Bild: Attaleiv (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)
Längtan till ett decentraliserat samhälle
Vår komplexa civilisation med alla sina "segrar" kan komma att äventyra mänsklighetens framtid för gott om den inte motsägs.
I en oförglömlig scen ur filmen "Halfaouine, terrassernas barn" (1990) av tunisiern Farid Boughedir, ser man den levnadsglade skomakaren på väg hem genom Tunis gamla Casbah. Han är berusad och får hjälp av den unge Noura. I en av gränderna stannar de för att läsa en mening som någon har klottrat på väggen. Där står "fikrat al-za'im hiya l-kull", ung. "Ledaren är allt [som räknas]". Skomakaren plockar upp en bit kol från marken, kliver över en tom burk och stryker över meningen. Ovanför den skriver han "fikratuna l-kull wa bila za'im", ung. "Vår idé är att alla räknas och utan ledare". Skomakaren blir angiven av någon förbipasserande och han arresteras senare av Ben Alis hemliga polis. Men då har han redan hunnit överlämna budskapet till sin lärjunge, den unge Noura. Och det är Nouras generation som fick världens ledare att darra på sina stolar tjugo år senare.
En vietnamesisk general utfrågades på 1950-talet om vad han tyckte om franska revolutionen. "Vi får se!" svarade han. Revolutioner, och deras krav på etiska frågor som frihet, rättvisa och värdighet, går inte att beskrivas som oavhängiga punktnedslag i historien utan är kulmen på en långsamt pågående mognadsprocess. Att revolutioner ständigt utmynnar i motrevolutioner tyder på den kamp som pågår inom "civiliserade" komplexa samhällen mellan etiska principer och realpolitiska hänsynstaganden.
På ön Socotra i Indiska oceanen, en liten bergig ö som tillhör Jemen men där befolkningen talar ett utdött semitiskt språk utan likheter med arabiskan, socotri, följer samhället vissa etiska principer, såsom solidaritet. Detta återspeglas på rättsväsendet på ön. När två familjer bråkar om rätten att använda marken, tillkallas en domare som är väl förtrogen med både Koranen och öns seder och bruk. Representativa medlemmar ur klanerna samlas till höger och till vänster om domaren vid ingången till en av öns många grottor och rättegången kan börja.
Samtidigt en bit därifrån tillagas den stora gemensamma måltiden som kommer att förtäras av alla församlade efter att domen har fallit. I ett klipp på YouTube får vi följa med en av dessa seanser. Klan A har kameler och får. Det har inte regnat på deras mark. Klan B har bara får och det har regnat ymnigt på deras sida av berget. Klan A kräver att få använda en del av betesmarken som tillhör klan B och påminner dem om det året då det inte regnade hos dem och hur de fick använda klan A:s mark för sina får. Efter en kvarts skrikande på socotri och viftande med käppar i luften kommer domen på arabiska. En del av klan B:s mark görs tillgänglig för klan A:s kameler och sämjan åter råder mellan klanerna.
Enligt domaren har mord och stöld varit så gott som okända på ön. Han behöver sällan fälla en dom för seanserna slutar nästan alltid med förlikning mellan parterna. Det hela avslutades med en kort sång där klanerna välkomnade varandra inför måltiden och en ännu enklare dans där bara två ynglingar från var sin klan hoppade i luften mitt emot varandra ett par gånger efter varje strof som sjöngs. Sedan åt man den slaktade och tillredda geten. Man krossade de kokta benen först och bjöd varandra på märgen. Sedan åt man köttet.
På en sådan ö där överenskomna etiska regler gäller vid reglering av varje tvist behövs ingen revolution. Priset blir i stället ett statiskt samhälle, som inte bryr sig om att införa nyheter, men som är lyckligt lottat med sitt enkla tillstånd där brott mot reglerna är så gott som okända.
Det skomakaren i Tunis Casbah tänkte på när han klottrade sin mening mot ledarens allmakt på väggen i gränden ser jag som en längtan till ett decentraliserat samhälle där individernas lycka räknas mer än staternas. Ty dessa stater, oavsett hur de säger sig försvara individens rätt till välstånd och trygghet, felar genom att gång på gång offra just sina individer för att konsolidera ledarskapets makt och auktoritet. Det är det pris som vi fick betala för att åstadkomma det "civiliserade" tillstånd vi befinner oss i, ett tillstånd som skänker ett materiellt överskott till ett fåtal och undanhåller det från de allra flesta.
På fint språk kallas ett sådant globalt samhälle som vi håller på att skapa på jorden för en "oligarki", ett fåmannavälde. Denna komplexa civilisation med alla sina "segrar" kan komma att äventyra mänsklighetens framtid för gott om den inte motsägs. Därför ser jag på de ständigt återkommande revolutionerna som ett omedvetet försök från mänskligheten att återskapa balans på jorden mellan det realpolitiska och det etiska. Kommer vi att lyckas med detta som kollektiv? Frågan känns retorisk. För en sak som inte går att mäta är just "lyckan". Den är svår att mäta på individuell nivå. Hur blir det då när man talar om kollektiv? Dessvärre och oavsett utgången råder ingen godtycklighet i de historiska processerna.
Hesham Bahari,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
