Om genusforskning bara är biologi - du tittar i skrevet - så är saken klar. Eller?
Det finns - i biologisk mening - tvekönade individer som (i biologisk mening) varken är man eller kvinna. Bara avvikande. Det finns män som upplever sig som kvinna. Det finns kvinnor som upplever sig som män. De finns dem som är asexuella, helt saknar könsidentitet. I biologisk mening är alla dessa avvikande och därmed sjukliga och/eller omoraliska.
Avvikande från vad?
Det är här som genusforskningen kommer in i bilden: vilken är normaliteten som definierar avvikelsen? Och vem (vilka) har skapat den?
Genusforskningen ifrågsätter normaliteten och hela föreställnigen om avvikelse.
Samhällsvetaren Marcus Nordquist har inte förstått denna enkla sanning om genusvetenskap.
Jag vet inte om alla som sysslar med genusvetenskap är seriösa - jag vet inte heller om alla samhällsvetare är det, biologer eller historiker.
Det jag vet är att de frågeställningar som genusvetenskap sysslar med är angelägna och efter att ha läst Marcus Nordquists "Genusvetenskapens fall" önskar jag att genusvetenskapen får ännu mer bidrag.
Staffan Nilsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
