År 1936, vid fyra års ålder, inträffade en revolution i vårt hem i den lilla byn i Åsele Lappmark. Far kom hem med en radioapparat från Åhlén och Holm och byborna kom i omgångar för att beskåda och lyssna. Högtalaren var separat och skulle enligt instruktionen fästas i manshöjd i ett av rummets hörn. Det som gav mig det bestående minnet från denna händelse var hur min mor betedde sig. Skulle hon lyssna åkte hårlocktången på glöden i järnspisen, därefter hårvård och så på med ett rent, vitt förkläde. Först därefter kunde hon sätta sig att lyssna - för se det var främmande hemma!
Efter realexamen på min hemort Åsele år 1949 skulle jag per cykel ut i stora världen för att för första gången i mitt liv beskåda ett tåg, se havet, besöka en stad och äta på ett stadshotell, även detta för mig något helt nytt.
Kommen till Mellansel på grusvägar fann jag orsak att förlänga cykelturen med ytterligare ett dygn. Denna järnvägsknut var en mäktig upplevelse och där fanns såväl ånglok som ellok att beskåda. Vändskivan framför lokstallarna, den som möjliggjorde insortering av lok i natthärbärgen, den anläggningen var speciellt imponerande. Att så tunga pjäser kunde vridas för hand övergick mitt förstånd.
Staden var Örnsköldsvik. Mitt livs första stad trots att jag var 17 år fyllda. För en cyklist är staden en enda uppförsbacke, men likafullt inledde jag vykortet hem med orden : "Örnsköldsvik är en stor stad, man måste cykla fort för att inte hindra trafiken".
Klockan var halv tre på eftermiddagen då jag stegade in på Stadshotellet, där jag hade bestämt mig för att äta middag. Ett hav av bord med vita dukar mötte mig, det fanns inte en enda människa där att se. Jag satte mig till bords, väntade och väntade. Och plötsligt flög en svängdörr upp och en servitris kom in med en bricka fylld med salt och peppar som skulle placeras ut på borden. Hon stirrade konstigt på mig, kom fram och frågade: "Vad önskas?". Mitt svar kom omedelbart och bestämt: räkor, pannbiff och en sockerdricka.
- Det dröjer, svarade hon och gick.
Sockerdrickan kom genast, likaså en flat tallrik och två omgångar bestick. Det sistnämnda gjorde mig konfunderad.
En stund senare kom räkorna. Märkliga, bepansrade skapelser. Med kniv och gaffel delade jag dem på mitten, stoppade bakändan i munnen och tuggade och tuggade och tuggade och spottade. Fortfarande helt ensam i matsalen kunde jag i lugn och ro tömma räkskålen och förundras över hur man någonsin kommit på att äta sådana skapelser.
Nu kom servitrisen tillbaka, hon tog tallriken med räkrrester och ställde fram en liten assiett med en rätt som jag inte hade beställt. Hon vände och gick utan ett ord och jag stirrade på en savett med en bild av en citron. Att den skulle användas till att torka fingrarna på hade jag ingen aning om.
Jag öppnade förpackningen, la den hopvikta savetten på tallriken och lyckades med stor möda sönderdela den i små bitar med hjälp av kniv och gaffel. Jag tuggade och svalde, tuggade och svalde , övertygad om att jag återigen fick uppleva något för mig helt nytt, men för stadsborna vardagsmat.
När pannbiffen kom in var savetten förpassad till magen och jag hängav mig åt pannbiffen, som vore det att umgås med en gammal bekant. Mycket nöjd lämnade jag stadshotellet och påbörjade hemresan efter 14 dagar.
Sommaren därpå åkte jag med en journalist från dåvarande Nordsvenska Dagbladet på en reportageresa till samernas Fatmomakke. Det var varmt i Volkvagnsbubblan och jag blev ombedd att ta fram något ur handskfacket att torka pannan med.'
I min hand fick jag några savetter med een citron på. Exakt samma som jag ätit på Stadshotellet i Örnsköldsvik. Ridå!
Mats Hägglöf, FILOSOFIE SKOGSARBETARE
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde