Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Monica Antonsson
publicerad 15 dec 2008 kl. 00.08:
Gömda-skandalen: Antonsson svarar Marklund del 2
"Om Liza bara hade bemödat sig med att läsa alla de brev från vänner, bekanta och anhöriga som trots allt hörde av sig, så hade hon redan då fått höra den sanning som nu kommer fram."
Anhöriga förväntas gömma sig för Mias skull - Maria Eriksson har heller aldrig nämnt detta för mig, säger Liza Marklund till Expressen om mordförsöket på Osama. Hon bekräftar därmed att Gömda och Asyl faktiskt handlar om den kvinna vi här kallar Mia. Det har författarna för övrigt påstått sedan 1995. För några månader sedan ändrade sig Liza Marklund. I ett pressmeddelande skrev hon plötsligt att böckerna "baseras på sanna händelser och berättelser som olika personer har lämnat till författaren mot löfte om källskydd". Men nu handlar Gömda och Asyl alltså om Mia Eriksson igen! Det är tvära lappkast mellan sanningarna. Varför ställde Expressens reporter Annsofie Näslund inga kritiska frågor om det? För inte var väl artikeln ett "beställningsjobb" beordrat av tidningsledningen som många så elakt påstår? I Expressen förklarar Liza Marklund sensationellt att Gömda är Mias "subjektiva bild av sanningen". Hon säger till och med att hon inte har kontrollerat allt Mia sa. Samtidigt har hon aldrig någonsin kommit på henne med en lögn. Om Liza bara hade bemödat sig med att läsa alla de brev från vänner, bekanta och anhöriga som trots allt hörde av sig, så hade hon redan då fått höra den sanning som nu kommer fram. Liza Marklund ville helt enkelt inte lyssna. Det passade inte in i hennes "politiska projekt". Hon har länge varit kvinnornas förkämpe nummer ett. Att hon samtidigt krossat en och annan kvinna längs vägen - som exempelvis Elisabeth Hermon - har hon högaktningsfullt struntat i. Att nästan alla intervjuade personer i min bok framträder under eget namn är inte detsamma som att de "röjs" eller "pekas ut". De är vuxna människor som har valt att framträda av egen vilja. Vem gav Mia och Liza Marklund rätt att ifrågasätta det? Mia skriver i sin JK-anmälan mot mig att genom att dessa människor "röjs" så riskerar hennes identitet att avslöjas. Menar Mia och Liza Marklund att alla som någon gång befunnit sig längs Mias stig fortsättningsvis ska gömma sig för att aldrig kliva ut i offentlighetens ljus för att skydda Mias identitet? Det är fullkomligt absurt.
Karaktärsmord? Självklart! Liza Marklund kallar min och de intervjuade personernas beskrivning av Mia ett karaktärsmord. Det är absolut sant. Sakta men säkert har vi tillsammans tagit död på den påhittade, alltid vackra och ständigt perfekta varelse som Liza skapade och kallade Mia. Eller rättare sagt, hon självdog. I stället trädde en livs levande kvinna fram som visar sig vara en högst vanlig småstadstjej bland andra. Att Liza Marklund ser henne som "korkad och lat, på gränsen till prostituerad och en usel mamma" är anmärkningsvärt. När Expressens reporter ringde mig frågade även hon varför Mia beskrivs som lösaktig. Ingen skulle ha uttryckt sig så om en man. Så varför dessa fula epitet? Mia roade sig som alla andra på flyktingförläggningen. Eller som grabbar gör, om det känns som en bättre beskrivning. De var unga, de var kära, det var sorglöst och glatt men varken ovanligt eller konstigt. Så trist att Liza Marklund gör det negativt och smutsigt. Mia kan inte vara särskilt korkad. Hon har trots allt lyckats ganska bra här i livet. Och lat? Ja, det vet inte jag. Hon tyckte det var okej att leva på socialvård. Där är vi olika. Men usel mamma då? Ja, antagligen. Annars hade hon inte övergivit sin sexårige son och låtit honom gå där och vänta utan att skicka vare sig jul- eller födelsedagskort. När Michael vid ett tillfälle fått tag i hennes telefonnummer och ringde upp för att gratulera på mors dag slängde hon på luren. Och nu, när han berättar om sin barndom i min bok, terroriserar hon honom något alldeles grönjävligt. Så i det fallet håller jag med. Som mamma är hon ingen höjdare. Jag förstod aldrig vitsen med att göra Mia till banktjänsteman och gymnasieekonom med 4,8 i snitt i studentbetyget. Om det inte var för att hon skulle passa in i det "politiska projektet" förstås. När Liza Marklund nu ska förklara saken i Expressen glider hon undan genom att påstå att den korrekta siffran är 3,65. Det är väl ingen större skillnad, säger hon. Medelbetyget var emellertid 2,7. Varken mer eller mindre. Varför ljuger hon? Igen. Eller skarvar? Eller överdriver? Oavsett siffran så är det Liza Marklund som tillmäter betygsnivån betydelse. Inte jag. Hade hon inte skrivit 4,8 så hade jag säkert inte kollat upp saken. Det är däremot helt korrekt att berättelsens grundpelare stämmer. Det gick alldeles utmärkt att gå i Mias fotspår med boken som karta och kompass.
Äntligen erkänner Liza Marklund att böckerna inte är sanna! I Expressens artikel kallar Liza Marklund plötsligt Gömda för roman. Det har hon aldrig tidigare gjort. Till och med reportern kallar den för succéroman. Detta är nytt. Tidigare har hon dribblat mellan sann historia och dokumentär roman. Indignerat och skakande av frustration säger hon i Expressen om "Mia - Sanningen om Gömda": - Jag har inte haft möjlighet att läsa tidigare, eftersom förlaget har vägrat skicka den. Nästa gång Liza har en roman på gång ska jag skicka min advokat på henne och be att få läsa manuskriptet före tryck. Det ska bli mycket intressant att se om hon lämnar ut det. Liza fortsätter: - Men man ska komma ihåg att de största uppgiftslämnarna är två exmän som båda låg i infekterade vårdnadstvister med henne. Liza försöker därmed vifta undan det hela som en partsinlaga. Märkligt nog ger hon Gömda samma epitet. Jag anser inte att "Mia - Sanningen om Gömda" är en partsinlaga. I min bok kommer alldeles för många människor till tals för att den etiketten ska ha någon grund. Hon får själv tala för Gömda. Att jag vid något tillfälle har kallat Luis en "liten suspekt chilenare" har verkligen ingenting med hans etnicitet att göra. Det vet Liza om hon läst min bok. Det har att göra med hans suspekta bakgrund. Liza Marklund erkänner alltså nu att Gömda och Asyl inte är sanna. De är, som hon säger, Maria Erikssons subjektiva bild av sanningen. Bra! Då är vi överens.
