 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av William Butt
publicerad 6 mar 2008 kl. 12.47:
Kvinnodagen: Skamligt inte erkänna Mansdagen
"Utan kvinnor är vi män ingenting - men glöm inte att utan oss män är kvinnor heller ingenting. Vi behöver varandra. Mänskligheten är beroende på detta."
Jaha - så det är dags igen för den Internationella Kvinnodagen (8 mars). Jag undrar hur många i Sverige som vet att det faktiskt finns en Internationell Mansdag också? Men frågan är hur jämställt det här med kvinnors och mäns "dagar" egentligen är? Jag skulle vilja påstå att vi, åtminstone i Sverige, inte alls är jämställda när det gäller dessa "dagar" och att det är Kvinnodagen som får mest uppmärksamhet och att Mansdagen är det ingen som bryr sig om.
På Wikipedia kan man läsa följande om den Internationella Mansdagen: Den kom till år 1999 som resultat av ett förslag från Sovjetunionens forne ledare, Michail Gorbatjov. Förslaget fick stöd av FN och andra organisationer. Men trots detta påstås det på Wikipedia (och det kan vi karlar kanske hålla med om), att stödet för Mansdagen är minst sagt begränsat.
Enligt Wikipedia firas Mansdagen i förljande länder på respektive datumen:
Malta - 7 februari
Trinidad & Tobago - 19 November
Brasilien - 15 juli
Ukraina - 23 februari
Indien - 19 november
Rumanien - 9 mars
Norge - 7 oktober
Kanada - 25 november.
Colombia - 23 mars
I Sverige firas inte Mansdagen alls.
Varianter på Mandagen firas också i Ryssland och Kirgystan och den 5 april har föreslagits som mansdag i Storbritannien och Irland. Att Sverige inte firar en mansdag förvånar mig inte eftersom feministerna i Sverige på sätt och vis totalt har lyckats förstöra den svenska mannens självförtroende, så att ingen svensk man vågar ta upp kampen och skapa en mansdag i rädsla för att bli mobbad av fittstimen. Många män som utåt hävdar att de är feminister gör det bara för att de inte vågar stå emot. Den verkligheten som vi lever med i dagens svenska samhälle är följande: Det är politisk korrekt att stödja kvinnor men inte alltid politisk korrekt att stödja män. Vi ser detta dagligen inom rättsväsendet, socialstyrelsen m.m., men vi ser det mest inom svensk massmedia där kvinnor alltid får fram sina budskap hur oseriösa eller banala de än må vara.
Men ärligt talat så tycker jag att det är bra att ha en internationell kvinnodag. Det är bra att fokusera en hel dag av 365 dagar på kvinnors öden på vår planet, men hur vore det om vi istället för att bara fokusera på kvinnor en dag gjorde det alla 365 dagar på året? Vi män bör stödja våra kvinnor och fördöma våld mot det kvinnliga könet. Vi män bör också arbeta för att se till att våra kvinnor blir jämställda med oss, men när feministerna kliver in och med sina militanta metoder försöker köra över oss, då är gränsen nådd. Gränsen går också där somliga kvinnor tar ifrån oss våra barn i orättvisa vårdnadstvister, när somliga ljuger om sexbrott, för att inte nämna dem som begår psykisk misshandel (känner ni igen er killar?) - där går också gränsen!
Jämställdhetens debatt handlar alltför ofta om bara kvinnor och för lite om männen. Vi i Sverige skryter om hur långt fram vi har kommit med jämställdheten. Men har vi det egentligen? Om vi exempelvis tycker att det är bra med en Internationell Kvinnodag - och det tycker vi onekligen - hur kommer det sig att Sverige inte alls firar den Internationella Mansdagen? Hur kommer det sig att ingen i detta avlånga land med 9,5 miljoner invånare har kommit på att vi, som är världens mest jämställda nation, kanske bör bekräfta vår jämställdhet genom att, såsom andra länder gjort, också införa en internationell mansdag?
Utan kvinnor är vi män ingenting - men glöm inte att utan oss män är kvinnor heller ingenting. Vi behöver varandra. Mänskligheten är beroende på detta.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
