 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Fred Linden
publicerad 23 aug 2004 kl. 11.10:
Hälften av alla amerikaner är inte idioter
För de allra flesta européer skulle det vara självklart att rösta mot Bush och för Kerry i det stundande amerikanska presidentvalet. Sourzes USA-korrespondent menar att bilden bör göras mer nyanserad.
I dagstidningen San Francisco Chronicle (norra Kaliforniens största), bredvid ledarspalten, finns ett utrymme för vad som här kallas "brev till redaktörn", där det förs en ofta intensiv debatt om olika frågor, ibland till och med om presidentvalet. Idag läste jag till exempel ett inlägg som handlar om John Kerrys påstående att han som president
skulle föra en mera "känslig" (sensitive) utrikespolitik. Mannen som skrev brevet upprepar flera av de vanliga klagomålen mot Kerry, som att han "flip-floppar" i sitt stöd för kriget i Irak, att han saknar talang för ledarskap, och att den liberala metoden att bekämpa terrorism inte fungerar. Kerry anklagas för att ha mindre ryggrad än en manet. Liknande argument förekommer överallt i medierna.
Alla anklagelser som riktas mot Kerry bemöts förstås, liksom de som riktas mot George W Bush, så en intressantare fråga för dem som inte kan rösta på någondera (som er korrespondent) är kanske varför så många lyssnar på Bush och föredrar honom. I Västeuropa lär runt 80 procent av befolkningen heja på John Kerry i USAs kommande presidentval, och de flesta av dem verkar ha svårt att se hur människor med centrala nervsystem ens kan överväga att rösta på mannen från Texas. Men den halva av USAs befolkning som lutar åt Bush-hållet består inte bara av idioter, trots landets låga utbildningsstandard i ämnen som geografi.
Mycket av valet handlar givetvis om frågor som kanske inte är så intressanta för resten av världen och Bush har en hel del entusiastiskt stöd när det gäller sådant som skattelagstiftning, inskränkning av aborträttigheter, rätten att äga vapen och motstånd mot homosexuell vigsel. Dessutom ses han som mera disciplinerad i sitt
personliga liv än någon demokratkandidat: Clintons personliga passioner kommer länge att spöka i amerikas vänsterparti. Men det är ändå Usama bin Laden som spökar mest: den stora frågan i valet är förstås amerikas
säkerhetspolitik. Och om någon framgångsrikt har försvarat landet i snart tre år mot en attack som alla började vänta på så gott som genast efter den 11e september 2001, så blir det svårt att övertyga dem att de skulle vara säkrare i någon annans händer. Bush har varit beslutsam, orädd, utan tvekan: alla bra egenskaper i kristid. Argumentet att ingen uppföljningsattack har ägt rum håller oavsett hur dåligt krigen i Afganistan och Irak än går: det är så uppenbart att argumentet sällan görs, men det förklarar varför så många känner sej säkrare med Bush, och det är helt mänskligt att reagera så. Europeer är heller inte
immuna mot kännslomässiga reaktioner i val: se bara på Spanien. Troligen skulle befolkningar i andra länder än USA också ty sej till ledare som verkat framgångsrika i att förebygga mera massmord på väljare.
Dessutom har det demokratiska partiet, och därmed Kerry, en del andra problem när det gäller säkerheten. Starkast är kanske att partiet länge har varit förknippat med en attityd de konservativa ofta kallar "klandra Amerika först" ("blame America first"). Kritiker mot USAs politik som Noam Chomsky och Michael Moore hör båda hemma på den
demokratiska sidan. Efter den 11e september, till exempel, så märktes två olika extrema reaktioner. En var av två TV-evangelister, Pat Robertson och Jerry Falwell, som klandrade USAs omoraliska utveckling (homosexualitet, aborter, osv.) och kallade terrordåden Guds hämnd: De
var snabbt kritiserade, också av de flesta konservativa. Ingen tog deras ord som representativa för den konservativa rörelsen, och de tog tillbaka vad de sagt. Den andra extrema reaktionen kom från de som analyserade orsakerna till varför USA är så hatat av så många i utrikespolitiska termer, och också de kom fram till att det är USAs eget fel att Al Qaida skulle vilja ta kål på hela landet. Chomsky, till exempel, i en intervju några dagar efter attentaten, använde genomgående negativt språk om USA och neutrala ord om de som låg bakom terrorismen, och han såg lösningen till hela konflikten i en human och rättskaffens västerländsk utrikespolitik. Så när Kerry förelår en "känsligare" bana så låter han bara som en amerika-klandrare av den gamla skolan.
Dessutom förstår de flesta amerikaner att den här konflikten inte alls skulle ta slut hur snällt och trevligt landet än beter sej. Läs bara bin Ladens krav. Bara ett av hans huvudmål har med amerikansk politik att göra: att USA drar sej ur Mellanöstern, både i Saudi-Arabien
(varifrån USA har så gott som dragit sej ur), Irak, och Israel (med vilket han menar det landets förintelse). Hans andra målsättningar har att göra med att etablera en extrem-muslimsk supermakt och att antingen omvända eller döda alla västerlänningar. Åtminstone vill han att ett extrem-islamiskt kalifat skall härska lika hänsynslöst som han tycker västlandet härskar i dagens värld. De här två målsättningarna härstammar också mycket djupare än personen bin Laden: de har sina rötter hos Sayyid Qutb, den moderna islamismens grundande ideolog. Qutbs klagomål mot västlandet var vad han såg som dess låga moraliska nivå, alltså friheten vi har att vara omoraliska. Inte mycket man kan göra åt det genom att dra sej ur Saudi-Arabien eller Irak och det verkar George W Bush förstå, medan de som pratar som om de är helt omedvetna om fiendens målsättningar för det mesta hör med i det andra laget - Kerrys. Hur kan Kerry sedan förklara att han inte är som sina lagkamrater?
Lägg så till att republikaner sedan Reagan-tiden talat med större övertygelse: det de säger verkar komma från hjärtat, medan demokrater länge har framstått som om de lever i sina huvud, utan ankring i känslorna. Utan ryggrad. Igen, det är mänskligt att lita på dem som talar från hjärtat snarare än utifrån någon utstuderad filosofi, hur genomtänkt och logisk den än kan vara. Islamisterna vet vad de vill och tror på vad de säger. Vi i västlandet måste också, annars kommer vi inte att kunna vinna kampen mot dem, och man kan inte alls utesluta att de efter många år av kamp kan segra.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
