KULTUR & NÖJE
Artikel av Mikael Vestlin publicerad 18 jul 2003 kl. 16.03:

QUIZ: Pop-prat med Kris Kristofferson

Ibland pratas det på skiva. I låtar. Före låtar. Efter låtar. Om detta ska det handla nu. Nu ska det alltså pratas prat. Och tävlas!


Det första man tänker på är countrykillarna. Alla dessa historier de ska att berätta. Som Kris Kristoffersons introsnack i "To Beat the Devil" där ganska många fördomar om country infrias. Han är ensam, fattig, har gitarr, dricker whisky, käkar bönor, nämner Nashville, reser runt, går på skumma barer... och låten är dedikerad till Johnny Cash. Snacket bäddar perfekt för det underbara sångpartiet där det bland annat sjungs ungefär att "...det är inte lönt att du åker runt med dina sånger och berättar precis hur fint det kunde vara i den här världen om de bara ville, för de vill inte veta, inte lyssna." Vissa dagar är det världens bästa låt någonsin.

En annan countrykille var George Jones. En totalt livsfarlig alkoholist. Det finns otaliga stories om den mannen och Kalle Dixelius kan dem allihop. Han har bland annat berättat den här: George gifte sig med Tammy Wynette. Hon hällde ut all hans sprit en gång, gömde bilnycklarna. George undrade var spriten var? Var bilnycklarna var? Hon sa att det räcker nu George, jag berättar inte, du måste sluta dricka, du får inga bilnycklar, basta! Det var långt till närmsta spritbutik, väldigt långt, ett par mil. George slutar tjata och Tammy tror att nu har han fattat, han kanske slutar dricka, det är alldeles tyst i huset, hon tror att han lagt sig, får en känsla av hopp. Då... putt putt putt... en motor? Hon tittar ut genom fönstret... där sitter George på åkgräsklipparen, med cowboyhatt, på väg till spritbutiken.

Eller när han var på turné, satt i bussen. "Fan, vad varmt här är!" sa George. "Sätt på luftkonditioneringen för helvete!". Någon svarade att den var sönder. PANG! PANG! PANG! George skjuter tre hål i golvet. "Så, nu fläktar det."

Men tillbaka till pratet. Och George. Och spriten. När han skulle prata i "He Stopped Loving Her Today" gick det snett, han var för full. Sjunga gick bra, men så fort han skulle prata glömde han bort sig eller sluddrade för mycket. Själva bakgrunden och sången tog en dag att sätta, pratpartiet en månad.

En som snackade mycket i låtar var Frank Zappa, mest om sex. Förresten, visst är det som så att alla Zappa hardcorefans är bleka onanister med tjockbottnade glasögon som skriver insändare till tidningen MAD där de dividerar om hur man räknar ut bananens krökningsvinkel? Och HATAR varje gång någon dum jävel kommit på att Bobby Brown handlar om kinky sex. "Men hallå? Kom med nåt nytt. Och Bobby Brown förresten? Fan, där sålde han sig."

På tal om att sälja sig (jag ska ha lika fina övergångar som från nyheter till väder i den här texten), progg! Där snackades det en hel del. Mycket konceptalbum, teaterpjäser och pekpinnar. Men också en del humor. Till exempel Sillstryparn i "Doing The Omoralisk schlagerfestival". Eller duon Risken Finns, husband i sjuttitalets radikala ungdomsprogram "Knuff". Herregud vilket långt hår Danielsson hade! (Jo, just han, göteborgaren som hade hits på åttiotalet med "Ishockey & fotboll" och "Som sommaren") Och Ferne gillade nog Frank Zappa. Zappa som alltid pratade om sex.

Jonathan Richman räknade förresten till sex i inräkningen till Roadrunner (sin Roadrunner, inte Bo Diddleys). En gammal polare som fuskade som musikjournalist ett tag träffade Richman i Lund för en intervju. Jag frågade min vän hur Richman var och han svarade att det var den mest ödmjuka människa han nånsin träffat. Teddybjörnen Jonathan, gullig kille. Han ligger förresten etta på topplistan över de nasalaste rockrösterna genom tiderna. Och fina rim har han smitt, vad sägs om "Pablo Picasso was never called an asshole"? Den går inte av för hackor.

Men hack i skivan fick jag på min James Brown´s Greatest Hits. Det blir lätt så när en skiva snurrar på precis alla förfester. Hack rimmar på snack och snacka kunde James, talade direkt till bandet, publiken, hetsade dem, "Fellows, I´m ready to get up and do my thing". Det har snackats mycket i svart musik. Under Black Power-eran var det mycket "Brothers" och "I'm black and I'm proud", till exempel Norman Whitfield-producerad Temptations (Whitfield måste vara en av de bästa producenterna någonsin), Sly Stone eller Marvin Gaye. Mer romantiska snubbar var/är Barry White och Lionel Richie emedan Prince är mer rakt på, "a dirty talker".

Jag rökte inte Prince när jag rökte, jag rökte John Silver eller Camel. På Camel-askarna letade man punkter i puckeln... punken som ofta lutade sig mot anarkin var paradoxalt nog full av regler. Till exempel fick inte låtarna vara för långa. Kosmo Vinyl, mest känd för att ha producerat Clash, hade ett tag en teori om att alla bra singlar skulle vara två minuter och femtiåtta sekunder. Så när Clash skulle spela in "Armagideon Time" sa Joe till Kosmo att han skulle säga till i tid innan de magiska två och femtiåtta hade gått. När det var tjugo sekunder kvar till gränsen lät Clash jäkligt bra, tagningen satt som en smäck och Vinyl fick bryderier, men han hade ju lovat att säga till, så han trycker på knappen och börjar snacka, "right over the track", Joe svarar: "Okay okay, don't push us when we're hot!". Snacket fick vara med på plattan, det låter rätt fräsigt.

Fortsättning följer i del två.


I nästa del:
Bob Dylan, Jackson Browne, Alice Cooper, Velvet Underground, Kent, Torsson, Gram Parsons, Patti Smith med flera.


Ljudfilen jag mekat ihop, "Talk Over Pablo" innehåller en massa snack. En del är nämnda i texten, andra i nästa del. Men fram tills dess, tills nästa del alltså, är det... QUIZTIME! Hur många kan du identifiera? Ett poäng för artist/grupp, och ett poäng för låten snacket är taget från. Mejla dina svar till mig och Mårten. Senast fredag 25 juli.

mikael.vestlin@telia.com
marten@sourze.se

De två som har flest rätt vinner. Vad då? Jo, antingen tre månaders skrivprenumeration på Sourze eller ett ex av min roman "Krockad", som släpps till bokhandeln i början av hösten. Ettan får välja och tvåan får priset som blir över, så glöm inte att skriva vilket pris du vill ha.


Låt: To Beat the Devil
Artist: Kris Kristofferson
År: 1970
Skivbolag: Columbia
Finns bl a på: Kristofferson [1970], Me and Bobby McGee [1971], Super Hits [1999]

"Kris was goin' for a poet
A songwriter he would be
One of those dreamy people
Some people hate to see"
- Johnny Cash

Kris Kristofferson kommer nog först och främst att bli ihågkommen som låtskrivare. Han har skrivit låtar som "Me and Bobby McGee" (tillsammans med Fred Foster), "Help Me Make It Through the Night" och "Sunday Mornin' Comin´ Down" och hans kompositioner har spelats in av bland andra Janis Joplin, Johnny Cash, Joan Baez och Tom Jones.

Men förutom låtskrivare är Kris Kristofferson en utmärkt sångare och skådespelare. Bland de filmer han medverkat i kan nämnas "Alice bor inte här längre" och "Pat Garrett och Billy The Kid".

"To Beat the Devil" från debutalbumet "Kristofferson", som sedermera döptes om till "Me and Bobby McGee" (skivbolagsbyte), är en låt om den ensamme trubaduren som kämpar mot sin förtvivlan över hur illa ställt det är i världen... när det kunde vara hur mysigt som helst, om vi bara ville. Alltså ungefär samma tankar många har som barn: "Varför är inte alla snälla mot varandra? Det är ju så enkelt... egentligen".

Låten har även spelats in av Johnny Cash (förstås!), Waylon Jennings...

"If you waste your time a-talking to the people who don't listen to the things that you are saying who do you think's going to hear? And if you should die explaining how the things that they complain about are things they could be changing, who d'you think's goin' to care?

There were other lonely singers in a world turned deaf and blind who were crucified for what they tried to show, And their voices have been scattered by the swirling winds of time, 'cause the truth remains that no-one wants to know!"

...och när Jesus kommer tillbaka kommer han säkert också att göra en cover!

Onödigt vetande:

Ur filmen Taxi driver:
"Betsy: You know what you remind me of?
Travis: What?
Betsy: That song by Kris Kristofferson.
Travis: Who's that?
Betsy: A songwriter. 'He's a prophet... he's a prophet and a pusher, partly truth, partly fiction. A walking contradiction.'
Travis: (uneasily) You sayin' that about me?
Betsy: Who else would I be talkin' about?
Travis: I'm no pusher. I never have pushed.
Betsy: No, no. Just the part about the contradictions. You are that."

Nästa dag går Travis Bickle och köper albumet "The Silver-tongued Devil and I" där låten, med samma namn, finns med. Men någon skivspelare har han förstås inte.