Jag kunde inte låta bli att skrocka lite tyst för mig själv där jag satt uppe på tjänstemannaförbundet HTF och pratade om Kvinnoslanten - en vid tillfället aktuell kampanj mot bristen på jämställdhet i yrkeslivet.
HTF hade bett mig skriva en föreställning till Kvinnoslantens seminarier. Orsaken till att jag skrockade var ironin i att där satt jag och två manliga skådespelare - sammanlagt 100 procent män - och skulle göra teater om kvinnors utsatthet.
Jag behövde någonstans att börja så jag dök ner i Ty makten är din... - Kvinnomaktutredningens betänkande om hur det egentligen står till med jämställdheten på arbetsplatserna här i landet. Det första jag förstod är att det är skillnad på att veta och på att fatta. Jag visste att det jämställda Sverige var en myt, men jag fattade det inte förrän jag satt där med utredningens konstaterande att om du vill göra karriär och få en bra lön, då är den bästa kvalitet du kan ha en snopp.
Den kyliga statistiken gjorde mig beklämd. Jag började tänka på dem omkring mig som var en del av de här siffrorna. På Tanja som bittert fick erfara att en stor mage kanske signalerar status på en man, men är ett karriärsmässigt självmord på en kvinna. På att jag känner fler tjejer som har levt i misshandelsförhållanden än som inte har det.
Det kändes pinsamt att vara man och jag undrade varför jag skulle peta i en så här typisk kvinnofråga. Det kändes som om jag skulle lära italienarna att laga pasta. Vad höll jag på med egentligen?
Svaret höll jag på att missa för att det låg precis framför näsan på mig. Att 74 procent av Sveriges chefer är män beror inte på att kvinnorna saknar kompetensen. Att kvinnor tjänar i snitt 25 procent mindre än män beror inte på att de är lata och outbildade. Att närmare 20 000 fall av kvinnomisshandel anmäls varje år (och de flesta fall anmäls inte) beror inte på att kvinnor är bråkstakar som tigger stryk. Det beror på att det finns en sned värdering av könen. Det beror på utestängning och tystnad. Detta brukar skyllas på patriarkatet, det vill säga den maktfaktor män utgör när de klumpas ihop. Ska det bli en ändring måste den börja hos männen.
Att Sverige inte är jämställt idag beror på att män dominerar politik, media, och... tja, i stort sett allt utom barnafödandet, mittuppslagen i Slitz och lågstatusjobben inom vården. Manliga röster dånar högre och tas på större allvar i alla andra frågor, varför inte i den här?
Lek med tanken - vad hade till exempel effekten blivit om det var Jan Guillou och Leif GW Persson istället för Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren som skrivit Antipatriarkalt manifest? Vad skulle hända om Eminem började rappa mot kvinnomisshandel och sexism? Hur skulle den skeva lönebilden se ut om Hells Angels tog kvinnornas sida? Men kan det bli mer än en tankelek? Bryr sig män om jämställdhet? Finns det överhuvudtaget manliga feminister?
Göran Persson och resten av partiledarna (utom Alf då) kallar sig för feminister. De är inte ensamma. Många män gör det för att de ärligt tycker att de är det. Andra för att inte missa väljare, sponsorer eller ligg. Men utöver de två sekunderna det tar att kalla sig feminist, vad gör man konkret? Ingenting, om man frågar kvinnliga feminister, som dömer ut det som tomma ord. Inget att höja ögonbrynet över när det kommer från politiker, men vad har resten för ursäkt för sin flathet?
Män överlag som inte vinner något på att vara politiskt korrekta offentligt verkar inte kunna stava till jämställdhet. Varför inte? I grund och botten handlar det ju om alla människors lika värde. Även om män är kända för att vara tysta så gick det ju bra att högljutt protestera mot apartheid, franska kärnvapenprov, Saddam och löntagarfonder. Vad är det med jämställdhet och feminism som gör det så svårt för män att ta till sig? Nonchalans? Ignorans? Rädsla? Allergier?
Nonchalans och ignorans - absolut! Prata feminism med en man och han ser förmodligen ut som du försöker beskriva relativitetsteorin på singalesiska för honom. Jämställdhetsfrågor är science fiction för många män. Något som sker på en annan planet.
Den ignoransen bottnar troligen i könens olika bilder av sig själva och varandra. Män upplever sig sällan som utsatta och har svårt att identifiera sig med att vara förtryckt. Inte ens de manliga feministerna kan greppa utsatthet fullt ut. Dom har hört att det är kallt på Nordpolen, men dom har inte varit där i egen hög person och frusit arslet av sig.
Män ser sig själva som individer och tar inte ett kollektivt ansvar för sitt kön. När kvinnorna med en röst skriker: "Vi är förtryckta", kommer varje man inom hörhåll svara: "Titta inte på mig, jag har inte gjort något!". Manligheten bärs som en rustning när kvinnligheten bärs som ett kors.
Men individtänkandet har också sin motsats. Patriarkatet är som billig snabbcappucino - klumpar sig och håller ihop.
Något år efter Kvinnoslanten satt jag och diskuterade de här frågorna med två feministtjejer i direktsändning i radion. Programmet slog i rekord i inskickade mail. Nästan alla kom från killar som tyckte att hela diskussionen var skitsnack. De gick upp i försvarsställning som om någon riktat en Boforskanon i ansiktet på dem.
De här killarna var rädda för jämställdhetssnacket. De skulle inte kalla sig för feminister ens med en pistol mot pannan. I den här rädslan vägras feminismen ett erkännande. Den avfärdas som en gnällig konspiration av lesbiska kommunister med penisavund. Den bortförklaras med att kvinnor har för ömma tår. Hur tänker man då? Om brandlarmet tjuter är det väl troligare att det brinner än att sirenen har PMS och är ute efter att jävlas.
Blir män räddare än en grillsåsinsmord griskulting i en Dobermankennel och försvarar sig med argument tunnare än en supermodell när de hör ordet jämställdhet, så måste det finnas något där som uppfattas som ett hot. Feminism är bara en sida av humanismen - alla människors lika värde, i det här fallet oavsett kön. Hot mot vadå?
Rädslan för förlorad makt borde vara ett hot. Makt är gott säger de som smakat, och ger mersmak. Problemet med makt är den omges av (minst) två tankefel. Som med festens vinbål kan man lätt få för sig att den är ett mål och inte ett medel, och att det inte finns så att det räcker till alla. Man mår heller inte särskilt bra av att få för mycket av den. Det är inte ett privilegium att jobba ihjäl sig. Vad betyder makten och framgången för familjen när de enda minnena är stressade ursäkter i mobiltelefonen och en kvarglömd portfölj på hallgolvet? Det tredje tankefelet kring makt är att det är viktigare att vara framgångsrik än att vara lycklig.
Det finns ett lastbilslass med myter kring sexualiteten som också kan uppfattas som hot. Till exempel att jämlikhet innebär att släta ut könsrollerna, som i sin tur leder till androgynitet, som i sin tur innebär att man en vacker morgon kan vakna upp som bög - och tanken på att oplanerat förvandlas till homosexuell är för många män läskigare än att ätas levande av pissmyror.
Det låter långsökt, men basen för homofobin är myten om att homosexualitet är en mentalt överförbar sjukdom, och att det bästa immunförsvaret är att vara så macho som möjligt. Så länge man vrålar mordhot med öl-andedräkt på fotbollsmatcher och delar upp världens kvinnor i "mamma" och "horor" går man säker från gayviruset.
Den här stirrigheten kring sexualiteten skvallrar om vilket rangligt fuskbygge den manliga könsbilden är, och hur akut den behöver besiktigas och renoveras. Genusforskarna ser konstruktionen av mansrollen inte bara ett hinder, utan ett helt hinderssystem. Vetenskapens bild knuffas undan av den folkliga uppfattningen om könens inbyggda natur och att könsrollerna är skrivna i sten.
Det är dom inte. Däremot är dom skrivna i löpsedelsrubriker, vilket är sju resor värre. Det är därför det alltid slutar i vi-mot-dom argumentation och skräcken att vi alla förvandlas till Michael Jackson om vi ifrågasätter den traditionella bilden av män och kvinnor.
Slutsatsen är att män behöver jämställdhet och feminism lika mycket som kvinnor. Om inte mer. Vi är inte fullkomliga som människor så länge könsrollerna lurar oss på vår frihet. Båda könen mår dåligt av det här stenålderssystemet, men bara ett av dem har erkänt det hittills.
För några år sen kom antologin Fittstim om hur det är att vara tjej i en värld där normen är att vara man. Tjejer läste den och kände igen sig. Killar läste den förmodligen inte, men skrek ändå att tjejerna snott åt sig ensamrätten på att lida på grund av sitt kön. 'När kommer Pittstim?' frågade man. Ja just det, när kommer Pittstim? När kommer männens bok om hur det är att vara man? Kanske nästa steg äntligen kan bli att ta upp hur knepigt det är att vara människa utan att behöva tryckas in i könets formatmallar.
Pittstim behövs för att ta reda på vad, eller snarare vem som definierar manlighet. För att ge alternativa bilder av verkligheten. När kvinnor allt för ofta måste fråga sig varför män är såna svin beror det inte på att männen är djävulens utsända på jorden. Det beror på att ingen visat på några alternativ. Snedvridningen är inte en konspiration - det är en tradition.
Det behövs män med nog med hår på bröstet att tänka annorlunda. Jagar man riktiga adrenalinkickar ska man pröva på att våga gå emot gubbjargongen och högt säga att det inte är okej med glastak respektive gräddfiler beroende på kön. Det är manligt om något.
Det jämställdheten behöver nu är inte ännu ett brandtal, ett seminarium eller en debattartikel av/för/om kvinnor. Den behöver hitta in i grabbgängen där testosteronhalten är så hög att lillsyrran får skägg. Varför vi var 100 procent män som tillsammans satte ihop jämställdhetskabarén Gen-vägar åt Kvinnoslanten, var just för att fånga männens uppmärksamhet.
Som kvinnosakspionjären och socialdemokraten Klara Johansson sa någon gång runt förra sekelskiftet - "En ny epok i världshistorien upprinner den dag, då mannen törs uppfatta sig själv som ett diskussionsämne!"
Peter Eriksson, Människa
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
POLITIK & SAMHÄLLE Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor Foto: flickr/monika.monika (BY CC 2.0)
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
