Tillhör du dem som inte är så förtjusta i julen och som bara vill bort från Stockholm under julhelgerna? Kanske ätit svensk julmat så att det står dig upp över öronen?
Eller kanske du helt enkelt inte har familj att fira jul med men har pengar undanstoppade att göra en resa istället? Då ska du fortsätta läsa mitt reportage kring den charmiga staden Vilnius i Litauen.
Jag besökte Vilnius första gången 2006 och blev då tämligen chockad av hur dåligt människor hade det, hur nedgångna husen var och hur många second hand-butikerna var. Döm om min förvåning när jag en helg i december gjorde ett återbesök. Människor verkar ha fått det mycket bättre, alla hade de senaste mobilerna och restauranger och caféer fanns i vartenda gatuhörn. Trots att Litauen, precis som grannländerna, kraftigt påverkades av den senaste finanskrisen så finns inga synliga spår kvar av denna. I stället verkar människor glada och det finns en puls som jag saknade när jag besökte staden första gången.
Vilnius ligger i Litauens inland och är därmed något svårtillgängligt om man jämför med Tallinn och Riga som är möjliga att ta sig till även med båt. Flyg är det som gäller och det finns två möjligheter att resa hit, dels med SAS/Estonian dels med Air Baltic som har direktavgångar från Stockholm Arlanda. Jag reste med det senare flygbolaget då man kunde resa direkt och restiden bara är 1 timme och 45 minuter. Väl på plats rekommenderar jag att man tar tåget eller lokalbussen in till Vilnius. Båda alternativen kostar endast cirka åtta svenska kronor, enkel resa. Taxi kan, som på så många andra ställen, bli hutlöst dyrt. Flygplatsen ligger för övrigt mycket nära staden; det tar endast 15 minuter med buss eller tåg.
Vilnius är främst känd för sin av Unesco världsarvsskyddade gamla stadskärna, fylld av mysiga små restauranger och butiker. Gamla staden är cirka dubbelt så stor som Stockholms motsvarighet. Det allra mesta har putsats upp och den mångfacetterade arkitekturen är mycket fin och sevärd. Vilnius har med förorter cirka 560 000 invånare och här betalar man med valutan Litas (1 Litas = 2,80 SEK). Prisnivån är med svenska mått mätt angenäm. Det mesta är riktigt billigt. Äta på restaurang är ett exempel, textilier ett annat. Generellt gäller den enkla regeln att allt som är lokalt producerat också är det som är mest prisvärt.
Ett tips på hur man skall få sig en bra överblick av staden är att bege sig till TV-tornet som med sin 165 meter högt belägna restaurang/observationsdäck är en utmärkt plats att ta in staden på. Tornet spelade också en roll i samband med att landet blev fritt från Sovjetunionen 1991, då tyvärr 14 frihetsälskande litauer fick sätta livet till. En annan fin utsiktspunkt är Radison Blu Hotel och dess Sky Bar på 22:a våningen. Här sippade jag på en drink medan jag tog del av utsikten. Hotellet ligger på den "moderna" sidan av floden där ett flertal andra skyskrapor finns (däribland Swedbanks spektakulära byggnad).
Det finns en sak som Vilnius har i överflöd och det är museer! Det finns flera konstmuseer men även det ruskiga museum över folkmord som huserar i samma lokaler som tidigare, för bara tjugo år sedan, användes av KGB. Bärnstensmuseet är också mycket populärt. Förutom gamla staden så finns även den omgivande "nya" staden att upptäcka. Här finns en del spår av gammal sovjetisk byggnadsstil, men även en hel del arkitektur från senare år. Här hittar man den gigantiska operan men också den stora affärsgatan Gedimino Prospekt som leder fram till den gamla staden och det fina katedraltorget. På denna gata finns några köpcentrum och gallerior som tyvärr inte är särskilt sevärda, möjligen bortsett från Europa-gallerian som är stor med flera klädesbutiker och liknande. Här hittar man också två av stadens bästa chokladbutiker som erbjuder choklad av högsta kvalitet till en spottstyver av vad det skulle ha kostat hemma (cirka 30:-/100g).
Det som jag dock helst återvänder till är dock den gamla staden. Här trivs jag bra och här finns det mesta att köpa. Om jag måste nämna några speciella gator jag gillar så blir det Stikliu, Zydu och Gaono-gatorna.
Det är också på den sistnämnda gatan, på nummer 7, som Vilnius, och ja, Baltikums bästa hotell finns. Hotellet ingår i den mycket exklusiva hotellföreningen Relais & Chateaux och har funnits sedan mitten av 1990-talet. Det har tagit sitt namn efter glasblåsare som var vanliga i gamla staden för flera hundra år sedan. Hotellet är med sina 43 rum och sviter småskaligt och mycket exklusivt. Här finns också möjlighet att hyra fina lägenheter för längre och kortare tid. Många kändisar har bott här under årens lopp, däribland de skandinaviska kungahusen, drottning Beatrix av Nederländerna samt Drottning Elisabeth av Storbritannien, för att nämna några. Jag hade tur när jag bodde där. Det var lugnt på bokningsfronten och jag blev uppgraderad till en svit som visade sig vara lika stor som min egen lägenhet i Stockholm. Väldigt luftig och med ett sällskapsrum, sovrum och ett badrum med eluppvärmda golv. Alla rum är unika i sin stil inom sin klass. Sviterna har alla namn efter forna adelsmän och hertigar. Enligt personalen är inredningen i alla rum samt möblemang i såväl hotellrum, restaurang som övriga utrymmen ett verk av av en fransk inredare. Hotellet erbjuder också sina gäster en möjlighet till fri Wi-fi, bastu och pool (massage kan också erbjudas vid behov), sällskapsrum med biljardbord, bibliotek, atrium med öppen spis, flertalet barer och två restauranger. Aluda Taverna som ligger port i port med hotellet serverar litauisk mat med personlig prägel. Jag hann tyvärr inte äta här då en helg går så fort, men målet med min resa, denna gång, var också att äta på hotellets prisbelönta gourmetrestaurang med samma namn som hotellet: Stikliai.
De flesta av mina läsare känner till att jag är en gourmet som uppskattar vikta stärkta bordsdukar, kompetent betjäning och - framförallt - god mat och dryck. Restaurangen med sina drygt 40 platser är centalt placerad i hotellet (här kan man för övrigt inta sin frukost) och är såväl romantisk som intim och varm. Inredningen går i samma stil som hotellets rum. Min erfarenhet när man besöker restauranger av denna kaliber är att man då bör välja avsmakningsmenyn. Denna består ofta av de bästa råvarorna och är väl inövade och därmed de rätter vilka restaurangen sätter mest stolthet i att förbereda, då de oftast vet att det är matintresserade som väljer dessa menyer. Detta borgar därför för högkvalitativa och oförglömliga upplevelser.
Det är givetvis inte billigt att äta på dessa restauranger, men vet man vad man är ute efter och är redo att betala även för själva upplevelsen är det en överkomlig summa om man slår ut den på årets månader.
Som sig bör inleds middagen med en amuse, det vill säga en liten avsmakning. Denna gång blev det en liten tallrik med varm fänkålssoppa, gravad lax samt en krämig legymsallad med riven parmesan. Jag blir alltid lika fascinerad över hur skickliga kockar är på att med små medel åstadkomma praktfulla rätter. Till mina inledande rätter blev jag rekommenderad ett väl kylt och gott, fortfarande ungt, italienskt vitt vin från Umbrien.
Efter att ha frestat smaklökarna var det dags för den första förrätten: jätteräkor i filodeg på en bädd av passerade tomater och fänkålsskum. Jätteräkorna var trots stadens inlandsläge såväl spänstiga och smakrika. Kombinationen vin och mat fick mig att längtansfullt längta till våren och dess berusande smaker och dofter.
Nästa rätt blev en sparrissoppa - men inte vilken sparrissoppa som helst utan en med bitar av småcitrus och en gnutta passerade fikon i samklang med spröda sparrisar. Alla smaker smälter samman på ett genialiskt vis, det söta med det salta.
Första varmrätten blev hälleflundra som var mycket mjäll och fin och föll samman perfekt när man delade den med gaffeln. Fisken serverdeas med en potatispuré och kapris och tunt skivade miniblomkålshuvuden. Fisken var slutligen garnerad med en potatis (ris)otto utan ris som är lite kaka på kaka men dock ett djärvt drag. Vinet som jag druckit till de föregående rätterna följer med även till hälleflundran och passar återigen utmärkt. Mellanrätten denna gång blev en superb sorbet gjord på gurka samt någon syrlig ingrediens som gör verkan - nämligen ge plats för mer mat.
Andra varmrätten blev oxfilé som var stekt intill perfektion. Utan att jag behövde säga till hur jag ville ha den fick jag den precis som den skall vara. Vinet byttes nu ut till ett rött italienskt Chianti som var som sammet i strupen. Kniven gick igenom köttet som om det vore smör, så mört var det. Den peppriga diablo-såsen, en reduktion på stekt lök och rödvin tillsammans med den pepparstekta ytan var mycket gott för en pepparälskare som jag själv.
Desserten är alltid en höjdpunkt som avslutar en perfekt måltid, så även denna gång. Fick en tallrik med tre kulor sorbet i olika smaker tillsammans med en liten fruktsallad. Dessertvinet gick även den här gången i de italienska färgerna och var ett Perseo Muscato Di Passito från 2003, en utmärkt årgång som till smaken påminde om ett vällagrat portvin.
Som avslutning, till ett gott mint-te, tackar jag ja till en lokal digestivo, "999", som är en blandning av ett trettiotal örter. Det var första gången jag smakade denna och den påminde i positiv bemärkelse om någon slags hostmedicin. Timmarna rusade iväg och tre timmar senare var jag färdig för sängen och en god natts sömn.
Beläggningen är inte hundraprocentig över julhelgerna och plats finns på flyget, så det finns alla möjligheter att boka sent och åka iväg och slippa den svenska julen för ett tag. Men Vilnius och Hotel Stikliai passar att besöka oavsett period på året.
Mikael Björnfot, Sugen på Karibien
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
