Vad är det som gör att vissa arbetsplatser mer än andra kokar av mer eller mindre tydliga konflikter? Jag har nyligen börjat på ett arbete där vi är cirka 50 personer som arbetar. Det är fyra olika hemtjänstgrupper med fyra stycken sjuksköterskor och en chef. När jag skrev på pappret om vikariat hade jag redan känt lite vibrationer i luften och förstod att detta var en arbetsplats med mycket energi och ibland höga toner, men tänkte att det kanske skulle passa mig. Då visste jag inte vilket vokabulär som emellanåt användes och hur man förmedlade sin frustration i arbetsgrupperna.
Jag har på de senaste arbetsplatserna förskonats från skitprat och intriger även om de varit kvinnodominerade. Det har varit oerhört skönt att kunna arbeta i en grupp där respekten för andra människor råder och där alla vet att ingen kan älska alla men vi accepterar varandra sådana som vi är och därför kan koncentrera oss på det som är vår huvuduppgift, nämligen arbetet.
Den tankegången finns inte på min nya arbetsplats. Här skriker man åt chefen och använder ord som inte ens tonåringarna gör. Här säger man öppet vilken idiot ens arbetskamrat är och ställer krav som emellanåt är orimliga för organisationen. Det är med andra ord småbarn som arbetar där, eller rättare sagt människor som får tillåtelse att få fritt utlopp för sina känslor.
Min mage knyter sig och jag ångrar nästan att jag tackade ja till arbetet. Handlar det om vikten av att göra sin röst hörd eller handlar det om bristen på ett starkt ledarskap? Är människan så primitiv att den behöver en stark ledare som bromsar och sätter tydliga gränser för att vi ska kunna samarbeta? Måste vi ha någon över oss som hotande står med en piska i handen för att det ska fungera i en större organisation?
Att vi i 20-årsåldern (eller yngre) säger att vi vägrar göra det ena eller andra eller gör klart för chefen att det är tråkigt att arbeta själv istället för i par har jag förståelse för. Då har vi inte haft så många arbeten, vi har inte så stor livserfarenhet och vi kanske inte lärt oss behärska våra känslor, men när kvinnor i 50-årsåldern beter sig på ett sådant sätt blir det nästan skrattretande och fruktansvärt pinsamt. Man kanske kan kontra med att det handlar om starka personligheter men så är inte fallet, för starka människor behöver inte styvnackat hävda det som de anser vara deras rätt.
Jag är kanske naiv när jag anser att fördelen med att bli äldre är att vi mognar och lär oss att reflektera. Vi får referensramar som gör att vi kan sätta oss in i andra människors situation och vi har lärt oss att inte alltid vårt sätt är det bästa. Vi lär oss att backa lite och när så behövs erkänna våra misstag även om det inte alltid är så roligt. Vi lär oss att saker kan fungera bra även om det inte alltid blir efter våra tankar.
Visst är det bra med den arbetstrygghet som råder i Sverige, men är det rätt att x antal personer ska kunna förstöra en organisation som till slut mår dåligt och flyr, och där bråkstakarna stanna kvar?
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
