POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Marcus Priftis och Stefan Holmqvist publicerad 4 dec 2001 kl. 09.41:

Vitrockar, IQ-gener och Aftonbladet

Vi skickade in en artikel till Aftonbladet debatt, ett svar på en artikel av en tokskalle till professor.
Vår debattartikel publicerades inte på Aftonbladet Debatt. Vi fick aldrig heller något svar från AB:s debattredaktör Jan Helin, trots att vi upprepade gånger mailade honom om saken.

Så vi slänger upp artikeln här istället. Håll till godo.
(Varning för viss skåpmat utfärdas dock.)

DET FINNS INGA IQ-GENER!

Det finns många sätt att måla fan på väggen när det gäller vetenskapliga framsteg och dess tänkbara tekniska tillämpningar. Gunnar Adler-Karlsson tillgriper om inte samtliga så väl en hög av dem. Genom att såväl ta upp
effektsökande floskler som "Rika mot fattiga" (passande i "arbetarnas kvällstidning") och "kultureliten anser" som att skylta med professorstitel och antydningar om högre kunskaper målar han fan på högerväggen i naturlig storlek - utan att alls tala om vad han egentligen vill.

Att Adler-Karlsson inte gillar bioteknik verkar vara uppenbart. Men vad är det han vill bevisa? Att 28 ledande experter på genetik i större utsträckning vill ägna sig åt genetik? Det visste vi redan. Att AIDS-viruset såväl kan mutera och bli luftburet som motarbetas genom genterapi?Tja, det låter ju såväl hemskt som fantastiskt.

Sedan Adler-Karlsson konstaterat att AIDS eventuellt kan botas med genterapi går han över till att lägga fram teorier om vetenskapsmän som vill "genmanipulera bort dumhet". Enligt Adler-Karlsson vill en av DNA-molekylens
upptäckare, Dr James Watson, tillika en stor auktoritet inom vissa vetenskapliga kretsar, göra just det. Adler-Karlsson menar att detta är en fruktansvärd utveckling - en storskalig förintelse av "de dumma" redan i provrören - och dessutom ett högst troligt framtidsscenario.

Sådana scenarion hör man ofta. Biotekniken ger upphov till en hel del etiska problem; den erbjuder möjligheter men har också rent skrämmande aspekter, vilket har lett till en hel del kritik från alla möjliga synvinklar. Inte alla dessa synvinklar har med verkligheten att göra, av den enkla anledningen att de som för fram dem inte vet vad de talar om. Så verkar fallet vara med Gunnar Adler-Karlsson. Att han har professors titel betyder på intet sätt att han har
någon koll på bioteknik; tvärtom pekar hans felaktiga användande av fackord som "alleler" på att det där med biologi och bioteknik ligger helt utanför hans expertisområde.

Enligt Gunnar Adler-Karlsson verkar det finnas en stark opinion bland ledande vetenskapsmän om att det går att isolera en "dumhetsgen" och "manipulera" bort den precis som man kommer kunna göra med gener som kodar för ärftliga sjukdomar.

Det finns ingen sådan opinion. Och det av en enda anledning: det finns inga "IQ-gener". Om Gunnar Adler-Karlsson på något sätt varit insatt i intelligensforskningen hade han vetat det. Den åsikt som han menar enbart står för en inskränkt "kulturelit" (bara att använda ett sådant ord är rent effektsökeri) är i själva verket allmänt vedertagen bland intelligensforskare.

Intelligens är onekligen ett brett ämne. Ordets innebörd betyder alltifrån "begåvning" till "kvicktänkthet" och vi har inte bara en utan sju olika intelligensdomäner. Detta har en av världens främsta intelligensforskare, Harvardprofessorn i psykologi Howard Gardner, tagit fram. Han påpekar även det futtiga i påpekandet att en viss, bestämd summa av din intelligens är vara ärftlig. Vissa hävdar att den genetiska komponenten är 80 procent, medan andra som studerat samma material istället kommit fram till siffran 20 procent. Här föreligger vetenskapliga diskussioner och dito gräl och käbbel. Sådant håller vetenskapsmän på med; de är inte alltid överens.

Men det finns ingen "IQ-gen". Det finns nämligen inte en enda intelligens. Och ingen vet hur stor del av den mentala förmågan som är ärftlig. Vad som dock är säkert är att det för utveckling av en intelligens är oundvikligt med stimulation och motivering. Att en människas sammanlagda mentala förmåga inte kan kvantifieras med hjälp av ett test där man får avgöra vilka ord som har possessiva pronomen inskrivna och berätta att figur A förhåller sig till C som F förhåller sig till D, är för oss - och intelligensforskarna med Gardner i spetsen - en ren självklarhet.

Genetikens evangelium är nytt, men att lansera helhetslösningar är det inte. Under mitten av nittonhundratalet var svaret på alla våra problem psykologi och psykoanalys medan det mesta i slutet av århundradet kunde fixas av selektiva preparat som prozac, viagra och dylika. Nu kommer alltså genetiken med höga knäuppdragningar och skall bota sjukdomar och "låg intelligens". Och på det sätt som Adler-Karlsson tillsammans med vissa tunnelseende vetenskapsmän förblindade av sitt egna grävande djupt i molekylärbiologins utmarker lägger fram saken, erbjuder genetiken sina lösningar till intelligensforskningen, cancerforskningen etcetera med samma koncept som de amerikanska magnetmattornas kvacksalvande försäljare använder sig av.

Så funkar det inte. Det finns inte ett enda svar på något problem, än mindre ett enda svar på flera. Och även om några aldrig så framstående genetiker lägger fram teorier om modifikationer av "IQ-gener" och nån enstaka galning
pratar om provrörsbefruktning som ett framtida obligatorium, betyder det inte att detta är något slags allmänt, vetenskapligt konsensus. Samtidigt som Adler-
Karlsson målar fan på väggen för han dock fram dessa åsikter som ett sådant, allt i sin iver att hämnas på den "kulturelit" som en gång idiotförklarat honom.

Men "kultureliten", som Adler-Karlsson så föraktfullt avfärdar, har i det här fallet helt rätt. Det finns verkligen inga IQ-gener. Och även om så mycket som
80 procent av människans mentala kapacitet skulle vara genetiskt betingad, skulle dess genetiska kodning antagligen vara mycket komplex - en ren följd av våra olika
intelligensdomäner.

Den norske författaren Jostein Gaarder skriver i kultboken "Sofies värld" att om människans hjärna var så enkelt sammansatt att vi kunde förstå den, skulle
vi vara så dumma att vi ändå ingenting begrep. Det ligger onekligen något i det. Och bakom allt detta tjafsande om "IQ-gener" och logiska förmågor, tycks vi på något sätt ha glömt bort en av de fundamentalt viktigaste intelligenserna: förmågan att förstå andra människors - och sina egna - tankar och känslor.

Denna förmågas ställning är i västliga kulturer i dalande. Men stimuleras den, kommer det att komma alla människor och alla intelligenstyper till godo. Darwin och evolutionär konkurrens i all ära, men samarbete, förståelse och gemenskap räcker väldigt långt det också - samtidigt som det är betydligt trevligare.

Kommunikation går före manipulation. Utveckling stimuleras bättre med gemenskap än med gen-menskap.