POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Marcus Priftis och Stefan Holmqvist publicerad 19 mar 2002 kl. 12.07:

Visst vill vi ha fred och solidaritet

Solidaritet med ett folk är inte samma sak som solidaritet med en diktator. Svar till Christer Lundgren och Thomas Rönström om Nordkorea.
Har man sett lidande och svält är det lätt att bli ilsk. Vi vill åter klargöra att vi nog är de sista på Sourze som skulle hoppa upp på antiterrorismbandvagnen och vi skriver inte på Bushs famösa tal. Ett angrepp mot Nordkorea skulle vara om möjligt ännu fegare än ett mot det svultna folket i Irak. Men precis just därför bör man inte dogmatiskt och blint följa andra utdöda, fossila ideologier eller hylla andra imperialistiska system.

Det är bra att det finns folk som bryr sig om Nordkorea. Vi tackar för historieföreläsningen, men den förändrar inte senare tids fakta.

Några exempel:

Det stämmer inte riktigt att Korea inte angripit någon annan stat; Nordkorea angrep faktiskt Sydkorea med hjälp av kinesiska armén och sovjetisk utrustning.

Det stämmer inte att Nordkorea är en demokrati. Det finns inga andra kandidater än den rådande nomenklaturan att rösta på.

Det stämmer inte att jucheideologin "utformade en realistisk och framsynt politik för landets fredliga och självständiga återförening". Jucheideologins inskränkthet och strutsmentalitet är orsaken till att Nordkorea är isolerat och till att våra bröder lider.

Vi är inte speciellt förtjusta i propaganda och har därför varit en smula källkritiska. Vi har till exempel sållat bort källor från Nordkorea som innehåller kommentarer som "till och med fåglarna grät" när sorgen över den framlidne statschefen offentliggjordes. Vi har inte heller använt källor från officiellt amerikanskt håll, utan hållit oss till vad som brukar anses som neutrala organisationer. Om något vi skrev inte skulle vara sant ber vi er att klargöra vilken punkt det rör sig om och hur det ska vara.

Det finns många sätt att vara solidarisk med det koreanska folket. Att gå vägen över en av världens värsta diktatorer är i vår mening inte ett fruktbart sådant. Folket behöver medicin, mat, utbildning och information. Resten av frihetskampen är en naturlig process, en inrikespolitisk självsanering. Den nuvarande förtryckande regimen kan tvingas hålla demokratiska val eller kastas omkull i en revolution. Vilket av dem det blir avgörs av folket i norra Korea. För kampen för fred och rättvisa är samma kamp som kampen mot diktatorn. Det är oppositionen i Nordkorea som är de riktiga socialisterna. Vad är det för socialism, herrar Lundgren och Rönström, att stå upp för förtryckaren?

Restaureringen och demokratiseringen av Nordkorea behöver prompt inte följa två färdiga ideologier eller modeller. Oavsett om våra bröder i ett befriat Nordkorea vill ha marknadsekonomi, planekonomi, statskapitalism eller något helt annat, är det deras beslut! Här finns dock goda influenser från Sydkorea som dagens liberala debattörer
inte vill kännas vid: Att oavsett val av väg, måste uppbyggandet ske med massiva bidrag med pengar, mat och medicin.

Det är det som är internationell solidaritet.
Det är det en riktig socialist borde ägna sig åt.
Alldeles oaktat att USA begår djävulskap lite varstans i världen.
Dem tar vi en annan gång.