KROPP & SJÄL
Artikel av Michael Delavante publicerad 23 nov 2011 kl. 06.00:


flickr/UggBoy UggGirl (BY CC 2.0)

Visst finns det hopp för mänskligheten

"Plötsligt halkade mannen till och föll baklänges på den hala asfalten. Jag skyndade fram för att hjälpa honom men innan jag var där hade två invandrarkillar hunnit dit."
Häromdagen när jag passerade genom stan efter ett besök hos tandläkaren, såg jag en en man i övre medelåldern som kom vinglandes på gatan med en systemkasse i handen på väg till busshållsplatsen. Plötsligt halkade mannen till och föll baklänges på den hala asfalten. Jag skyndade fram för att undsätta honom men innan jag hann fram hade två invandrarkillar hunnit före. "Hur gick det farbror? Har farbror ont någonstans?", frågade den ene av killarna medan de mödosamt försökte hjälpa honom upp.

De båda grabbarna var i 15-årsåldern, och eftersom de var ganska kortväxta och inte direkt muskulösa föreslog jag att en av dem skulle hålla i min och mannens kassar medan jag och den andre försökte få honom på fötter. Med viss möda lyckades han häva sig på knä, och jag kollade hans bakhuvud för att konstatera att han inte hade något öppet sår. Eftersom mannen var rund om både mage och fötter kom han inte upp på första försöket och jag ville inte ta i för häftigt. Han kom dock upp på andra försöket och killen som höll i kassarna frågade om han hade druckit.

"Ja", fräste mannen, varpå invandrarkillen frågade: "Ska vi ringa efter ambulans?". "Nej för fan!" svarade mannen. "Det behövs inte!" "Men du kan ramla igen och skada dig," invände invandrarkillen. "Neej! Det är ingen fara!", fortsatte mannen med lätt skrovlig röst. "Jo men, det är bäst vi ringer för säkerhets skull", sa kompisen och tog upp en mobiltelefon. "Nej!" fräste mannen."Jag klarar mig själv." Då jag ansåg det tröstlöst att resonera med den berusade mannen, inte minst där på gatan, föreslog jag att vi skulle hjälpa honom till busskuren, där det fanns en bänk han kunde sitta på. Så vi tog honom dit och killen med mobil ringde efter ambulans.

"Ja, hej, vi har en man här, som är lite vinglig, han har ramlat och slagit sig och skulle nog behöva hjälp. Han är inte allvarligt skadad men risken är att han blir det om han ramlar igen så det vore nog bra om ni kunde skicka en ambulans." "Ja, det är väl bra om farbror får skjuts hem?" sa den andre killen. "Nej! Det behövs inte, jag tar bussen!" invände mannen. "Men risken finns att du halkar igen, det är ju mörkt och halt." "Äsch, då!", sa mannen.

"Du har väl ingen reflex heller?" sa jag. "Joo," intygade mannen. "Var då?," undrade jag, varpå han tystnade och jag insåg att han förmodligen kände sig lite som en olydig 10-åring. "Det är väl schysst att få skjuts hem, nu när det är mörkt och kallt," sa killen med mobilen. "Jo, det är klart," sa mannen. "Bra, ambulansen kommer snart, då får du åka hem i trygghet", sa invandrarkillen och den berusade mannen såg plötsligt ganska nöjd ut.

Full av beundran över den empati och proffsighet som killarna visat berömde jag dem för deras insats. Imponerande att de i så unga år agerade så lugnt, tydligt och självklart inför en situation som för många kan kännas lite stressande. Själv ser jag det som ännu ett bevis för min tes att de flesta människor i grund och botten är ganska hyggliga och hjälpsamma, och att när det verkligen kniper så är de flesta beredda att hjälpa till, på ett eller annat sätt. Så visst finns det hopp för mänskligheten.