Visst är det frustrerande med alla idioter, mig inkluderad, som ibland hoppas på dåligt väder bara för att det blir enklare för dem att gå till jobbet om din semester regnar bort. Många vill se din idyll dränkt eftersom det förminskar deras egna misslyckanden att leva i en sommardröm, men jag har ett annat skäl. Jag vill så gärna möta dig och din familj. Jag hoppas att det är ett tillräckligt gott motiv för att du ska sänka hagelbössan nästa gång jag dansar regndans.
Om det inte är tillräckligt värmande solsken på badstranden är det större chans att du och dina barn kommer till museet där jag sommarjobbar. Eller, i brist på egna småttingar, erbjuder du dig kanske att ta hand om någon annans femåring, eftersom det ger en ursäkt att testa alla spännande experiment på ett mer lekfullt sätt. Det leder till mer skratt, spring och skrik och det gillar jag att jobba i.
I sommar har jag mött besökarna med en gammal mystisk hatt och trolleri. Den vanligaste reaktionen hos barnen är att de förvånat stirrar på föremålet för mina magiska konster. Sedan vänder de sig till mamma eller pappa för att jämföra sina frågetecken med deras ansiktsuttryck.
När jag visade min korta show för en kille i tioårsåldern började han istället upprepa att jag var en häxa. Innan jag hann tolka om han gav ordet en positiv betydelse eller inte, kom han med en ivrig fråga: - Har du uppträtt utanför museet?
Jag svarade nej och han skrek till mig som om jag var den som hade lösningen på världens samtliga sjukdomar: - Du måste visa världen din kunskap!
Jag höll nästan på att börja skratta när jag tänkte de tre grundläggande trolleritrick som är de enda jag kan, men hans beundran var för uppriktig för att inte tas på samma allvar som han själv visade. Min tveksamhet till en världsturné lyste ändå igenom och för att få mig att förstå att jag hade en gåva utbrast han: - Du kan ju läsa mina tankar!
Magiker ska aldrig avslöja sina hemligheter, men eftersom alla ska lära sig en massa på museum gör jag ofta undantag från den regeln. Jag övervägde nu att berätta att jag hade listat ut den siffra han tänkte på genom vanlig matematik, men han var just i full färd med att leta efter en penna för att kunna få min autograf, alltmedan han skrattade ut sin förvåning över min magiska kraft. Jag fick ögonkontakt med hans farmor som verkade road av det hela och då förstod jag att jag inte skulle avslöja tricket.
Vilket möte! Han fick träffa en häxa för första och troligtvis enda gången, för snart nog har han vuxit in i inställningen att allt är bluff. Själv fick jag känna av hans starka övertygelse och obegränsade upprymdhet. Det fick mig att undra varför föräldrarna inte tar med sig sina ungar till kontoret någon förmiddag, åtminstone mentalt. Barn kan få oss att se på arbetsuppgifter på ett kanske naivare, men tveklöst mer inspirerande sätt. De fattar att det finns viktigare saker att göra på jobbet än att gotta sig i grannens misslyckade semester, till exempel att sprida sin ovärderliga kunskap över världen. Fattar du?
Malin Rindeskär, häxa
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Conny Palmkvist