 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 23 apr 2009 kl. 09.59:
Virpi Pahkinen väckte mitt dansintresse
Ska man skriva om någon som man knappt förstår sig på? Ja. Det är associationerna jag får vid dansen som fascinerar.
Jag är spontan. När vi kom in i fiket på kulturhuset i Järna så såg jag Virpi Pahkinen sitta och prata med några personer. Min sambo och jag hade sett en bra dokumentär om henne på SVT för ett tag sedan och bestämde att vi skulle vilja se henne. Jag har många gånger velat åka till Dansen Hus och se något, trots att jag är måttligt intresserad av dans, men det som finns på Dansen hus att alltid intresserat mig, jag vet inte riktigt varför. Jag tror att det är för att jag tycker om att se människor röra sig på. ja vad ska jag säga, ett mystiskt sätt, som egentligen verkar så enkelt och okonstlat.
Nå, jag såg Virpi där och tänkte at hon kanske var i Järna för att träna eller något. Men så gick jag och tittade om hon skulle dansa och det skulle hon, i ett eget verk för Kulturhuset i Ytterjärna med ljusmästaren Erik Wiedersheim-Paul. Luckan för biljettförsäljningen skulle öppna 20 minuter senare. Jag frågade min dotter om jag fick låna hennes svindyra kamera och fråga om en bild. Det fick jag. Jag stolpade fram och frågade om jag fick ta en bild. Hon frågade för vad, och jag hasplade ur mig att det skulle vara för Sourze, det lätt bra tyckte jag. Hon suckade, vände sig bort skrattandes, och jag gick därifrån stukad. Min spontanitet hade fått sig en törn. Vi köpte i alla fall biljetter och gick och fotade i Steinerseminariets trädgård istället så länge.
Så började det. Musiken var genomgående ambient men få inslag av trummor, vilket störde mig lite, men när hon kom in till det första numret, som hette Bön, så blev jag andlös. Hon hade ett stort, ja det såg ut som ett lakan som var vikt, men det heter säker något annat. Hon använde det mycket samtidigt som hon stod helt stilla, hon blev en puppa, en fjäril som steg mot solen. Hon såg ut som hon hade en burka på sig, hon gick in i den jättelika sjalen och försvann alltmedan ljus och musik växlade tempo.
Nästa nummer, Sagittarius, var mer av ben men också armar som rörde sig som propellrar. Oerhört fascinerade och jag kände att hon inte fick sluta, armar, korta steg och händer som illustrerade det lilla, det lugna, det trygga. Slutligen fick vi se Morpho, där trummor kom med i musiken och Virpi dansade mer traditionellt, rörde på benen liggandes framstupa och lyfte kroppen. Jag blev fascinerad av koreografin, och jag skulle ha velat diskutera med den som gjort den, för att fråga "hur tänkte du inför detta" och så vidare.
Det kändes som en bra ingång till dansen. Jag måste gå fler gånger.
|
Stefan Whilde