KULTUR & NÖJE
Artikel av Timbuktu publicerad 21 nov 2001 kl. 17.21:

Vinstsökande gör konsten till produkt

Svar till Johan Hedins artikel "Vem gjorde liberalismen så osexig?"
Det finns inte ett politiskt parti eller rörelse i dagens värld som jag skulle vilja stödja. Att tänka i vänster versus höger känns idag arkaiskt.

Jag är småföretagare, jag gillar att köpa nya sneakers, jag pratar ständigt i mobiltelefon. Men jag kan inte för mitt liv stödja eller gå med på den kapitalistiska världens inhumana inställning till alla mindre bemedlade, vare sig de bor i Tyskland eller i Kongo. Och termen mindre bemedlade sträcker sig just till alla som inte tjänar mer än ja... 300000 om året. Jag kan inte säga att jag i mitt handlande eller i mitt skapande gör allt inom min makt, för att förändra detta, men jag är medveten om det och jag försöker...

Med detta sagt, jag är inte vänster eller höger, över eller under. Och med risk för att låta som en 17-åring brud, vill jag bara göra så mycket jag orkar för att världen ska bli ett bättre ställe. Kapitalism och konstnärligt skapande är i grund och botten motsatser. De korrelerar ibland men fungerar inte i längden. Pur kapitalism vill strömlinjeforma, minimera för att maximera. Mindre arbetskraft, mindre löner, färre utgifter, större inkomster. Detta är en konstant. Konstnären måste enligt detta tänkande primärt stå till svars för sina alsters säljbarhet, inte kvalitet. Kapitalismen kräver hookigare refränger, kändare producenter, glassigare videos etcetera. Kapitalismen kräver lägre utgående roylaties, mer kreativt medbestämmande, mer marknadsföring etcetera. Kapitalismen kräver varumärken. Kapitalismen gnager först, äter sedan och slukar till sist allt i sin väg, och bär sedan raskt av till nästa måltid.

I slutändan reduceras, i exemplet musik, låtar till en sorts farkoster för andra intressen än konstnärens instinktiva idéer. Vinstsökandet omvandlar konsten och gör den till en produkt. Som kan säljas och köpas, precis som sugrör, granatkastare eller kondomer.

Till en viss punkt måste de flesta exempelvis musiker kompromissa för att överhuvudtaget kunna syssla med sitt skapande, sedan handlar det bara om hur mycket man är villig att böja sej. Kapitalismen tar ingen hänsyn till om din rygg knäcks för att du böjde den för mycket, det finns alltid fler artister.

Jag har valt att praktisera någon sorts gerillakapitalism. Jag ger ut mina egna skivor, således kan inga säljkrav läggas på mig från högre ort. Det ger mig större skapandefrihet än jag fann hos storbolagen, samtidigt måste jag själv ta hänsyn till den mängd skivor som behövs säljas för att jag ska kunna släppa nästa skiva, betala hyran, löner etcetera. Jag kommer alltså inte ifrån kapitalismen helt och hållet men jag kan kontrollera denna mikroekonomin bättre, och således utvinna större frihet.

Att vi skulle ha kapitalismen att tacka för att vi slipper skaka till Paul Anka varje lördag, finner jag bara skrattretande. Musik har funnits längre än kapitalism och valuta och demokrati för den delen. Men att säga att ickekapitalism vore döden för den som vill spela, skapa och lyssna på popkultur är sjukt! Icke-kapitalism vore endast döden för kapitalismen, INTE FÖR DEN EMOTIONELLA, UTTRYCKSFULLA SIDAN HOS MÄNSKLIGHETEN.