Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Annika Folkeson
publicerad 2 aug 2010 kl. 09.35:
Villkorade biståndspengar försvårar fred i Israel-Palestina
"EU och USA bidrar tillsammans med cirka 800 miljoner euro varje år till den palestinska befolkningen. "Guilt money" kallas det ofta i biståndskretsar. Frågan är vad dessa pengar långsiktigt leder till. Fred? Demokrati? Välstånd?"
Efter tio veckor av indirekta samtal mellan Netanyahu och Abbas, och ett antal besök av USA:s sändebud George Mitchell, har besväret gett få resultat. Ändå insisterar Obamaregeringen på direkta förhandlingar. Ingen verkar tro att förhandlingar kommer leda någonvart förutom amerikanerna själva. Problemet är att oavsett hur mycket USA och EU än vill få till ett fredsavtal så motarbetar de samtidigt detta. Det internationella biståndet, och dess medföljande villkor, bidrar till att förhindra en lösning av konflikten.
Att USA:s militära och ekonomiska bidrag till Israel underlättar Israels ockupation behöver inte förklaras. Men även stödet till palestinierna har oönskade effekter. EU och USA bidrar tillsammans med cirka 800 miljoner euro varje år till den palestinska befolkningen. "Guilt money" kallas det ofta i biståndskretsar. Frågan är vad dessa pengar långsiktigt leder till. Fred? Demokrati? Välstånd?
Biståndet hjälper till att, för stunden, underlätta livssituationen för miljontals palestinier. Tanken från biståndsgivarna är även att förbättrade levnadsvillkor på Västbanken ska minska radikalism och öka stödet för fredsförhandlingar, samtidigt som vi "visar" befolkningen i Gaza hur mycket bättre de skulle kunna ha det om de valde att inte stötta Hamas.
Och häri ligger kruxet. USA och EU vägrar att acceptera Hamas som en legitim representant för det palestinska folket - trots att de 2006 vann ett av de mest demokratiska val som någonsin genomförts i Mellanöstern. Huvuddelen av det internationella biståndet går därför till Fatah-kontrollerade områden. Isoleringen av Hamas har dock inte bidragit till att man kommit närmre det önskade syftet att försvaga rörelsen. Snarare är Hamas nu starkare än någonsin.
Sedan 2007 års stridigheter, då Gaza föll under Hamas kontroll och Västbanken under Fatahs, har åtskilliga försök gjorts för att försona de båda parterna. USA:s villkor - som EU under tystnad också tillämpar - står dock i vägen för alla möjligheter till nationell försoning. Hållbar fred och statsbyggnad är inte möjligt utan att de två territorierna enas. Detta syns inte minst i opinionsundersökningar, där palestinierna gång på gång säger att högsta prioritet är nationell enighet, alltmedan fredsförhandlingar och partipolitiska preferenser hamnar långt ner på listan.
De båda parterna har definitivt sina egna reservationer mot en överenskommelse. Men situationen försvåras av att Fatah riskerar att förlora internationellt bistånd om de ingår avtal med Hamas. Hamas riskerar i sin tur att förlora kontrollen över Gaza samtidigt som inga garantier finns att de skulle tillåtas vinna i nästa val. Dessa omständigheter gynnar knappast kompromissviljan.
Trots att Hamas har signalerat flexibilitet på många av de punkter som USA kräver vägrar det internationella samfundet att ta detta på allvar. Det kan medges att det finns risker med att engagera Hamas, men liknande risker har tagits tidigare - såväl i andra konflikter till exempel i Sydafrika och på Nordirland, liksom tidigare i denna konflikt, då med PLO - med positiva resultat.
Istället stirrar man sig blind på den andra, i USA:s ögon, mer acceptabla partnern - Fatah. Detta trots att partiet förlorade förra valet (till stor del på grund av utspridd och ökänd korruption), trots att dess president, Mahmoud Abbas, sitter kvar på övertid och trots att premiärministern är utnämnd av densamme. Det kan tyckas att bristen på legitimitet borde sticka i ögonen på det internationella samfundet. Fatahs interna kaos blev också uppenbart när lokalvalet ställdes in i juni, en dryg månad före utsatt valdag, på grund av att partiet inte kunde enas om vilka kandidater som skulle delta. Även om regeringens förklaring var en annan är det vida känt att det var Fatahs rädsla för nederlag (trots att dess främste konkurrent, Hamas, inte skulle delta) och pinsamma interna oordning som ledde till ännu en inskränkning av den palestinska demokratin.
Det är till denna partner vi sätter vårt hopp om fred och som våra pengar investeras i. USA trycker på för fredssamtal mellan Abbas och Netanyahu, i hopp om att Hamas ska känna press att kompromissa för att inte hamna utanför. Dock verkar denna beräkning inte omsättas i verklighet, då Abbas hittills har vunnit lite i de indirekta samtal som förts, vilket har bidragit till att stärka Hamas liksom folkets motvilja till förhandlingar. Samtidigt motiveras inte Netanyahu till att göra svåra kompromisser när han vet att motparten inte har mandat att förhandla. Det är inte heller troligt att Obama kommer att ta i med hårdhandskarna med kongressval annalkande i november.
EU bör därför ta första steget mot att bryta isoleringen av Hamas. Sluta slösa tid och pengar på ett Fatah som inte kan leverera och underlätta istället för nationell försoning. Utan samarbete mellan Fatah och Hamas kan inga trovärdiga fredsförhandlingar hållas.
Annika Folkeson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
