 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 16 dec 2009 kl. 06.00:
Angus Liddell
Vill leva lite till!
"Vad säger man till någon man tror kanske hör vad som sägs, och vet han att det är slutet? Hans tre söner står och tittar och jag drar fram en stol ända inpå min vän, jag böjer mig fram och säger: 'Hejsan Lasse det är Angus'."
Jag stod och jobbade över i lördags med min son och vi bockade rör för glatta livet. Maskinen gick bättre än någonsin, vilket alltid är en glädje. Den har nämligen ingen logik, den här maskinen. Jag trodde i min enfald att man alltid kunde räkna med en maskin, då det finns en logik i vad man får för resultat. Får man fel resultat så gör man vissa justeringar och sedan får man önskat resultat istället, trodde jag. Det var innan jag bekantade mig med min nuvarande arbetskamrat, rörbocksmaskinen Herber.
Och lika oberäknelig som maskinen är, visar sig livet vara gång på gång, jag borde ha lärt sig vid detta laget att alla planer borde heta "Om inget annat inträffar". Jag hade tagit på mig att göra två ordrar vilket skulle ta två maffiga arbetsdagar med väldigt lite rast, men det skulle hinnas utan problem och alla skulle vara glada måndag morgon när allt var klart. När vi hade jobbat cirka två timmar ringde mobilen och det var en son till en gammal kompis från många år tillbaka. Han berättade att hans pappa låg i respirator och att man skulle stänga av luften om några timmar eftersom pappan sagt att han absolut inte ville ha några livsuppehållande lösningar utan att de skulle låta honom få somna in när det väl blev dags, han hade en längre tid lidit av en sjukdom som man visste skulle leda till döden.
Sonen undrade om jag ville komma upp och säga några sista ord till pappan, man trodde att han kunde höra vad som sades i alla fall. Jag sa till min son att det kommer att bli en sjujäklars lång arbetsdag imorgon, vi måste lägga ihop här, ska till sjukhuset. Jag skjutsade hem min son och körde sen upp till sjukhuset i Lund. Tänkte på att min son och min kompis son nästan var lika gamla, tänk att behöva gå genom det han gör nu, det finns aldrig en bra tid att dö på, inte för någon.
Väl uppe på avdelningen som heter IVA möter sonen mig och säger: "Det kanske ser lite otäckt ut när du kommer in men bli inte rädd". Hans omtanke träffar mig i hjärtat, att han tänker på alla andra i denna stund, han har verkligen vuxit till sig! Jag har följt honom under hans uppväxt och i mina ögon är han fortfarande bara en ung spoling, men tydligen växer vi som människor när vi utsätts för prövningar, det kanske är det som är meningen.
På sängen ligger en nästan totalt förlamad kropp, endast huvudet kan han röra sedan en tid tillbaka och just nu är han troligen medvetslös. Alla mätare blinkar och lyser, jag känner igen detta sen min förstfödde låg på prematuren, för tidigt född och utan hopp om annat än att bli ett "vårdpaket" som läkaren sa, men idag är han 18 och fullt frisk. Man får aldrig tappa hoppet, men det var visserligen i livets början och detta känns onekligen som livets slut.
Vad säger man till någon man tror kanske hör vad som sägs, och vet han att det är slutet? Hans tre söner står och tittar och jag drar fram en stol ända inpå min vän, jag böjer mig fram och säger: "Hejsan Lasse det är Angus". Han slår omedelbart upp ögonen och vänder sakta på huvudet, mellan slangarna kan jag skymta ett växande leende, i ögonen syns också rädslan för vad som ska hända och förvirring över situationen. Med tanken på att jag aldrig ger upp hoppet säger jag: "Nu ska vi försöka ta oss genom detta Lasse men om det värsta skulle hända så ska du veta att dina grabbar klarar sig jättebra nu, och dom kan alltid komma till mig om nåt händer". Leendet har försvunnit och jag ser riktigt hur han ängslas över hur allting ska kunna fungera, han vill säga något men han kan inte tala, den förmågan har försvunnit för länge sedan, denna förbannade ALS! I åtta år har han kämpat. Det blir tyst en stund och hans ögon tittar fortfarande stort mot mig, "Lasse, jag har hört från säker källa att i himlen finns det snabbkaffe, whiskey och fullt med gamla bilar som dom inte får någon ordning på". Lasse har nämligen haft en egen bilverkstad i många år och snabbkaffe bjöd han alltid på, det tyckte han själv var godast, whiskeyn var också något han älskade under sitt liv, dessa tre ting räcker för att han återigen ska brista ut i ett stort leende. Hans söner skrattar till när de ser att han visar glädje. Sen tänker jag att ett leende till ska jag min själ ha fram här så jag säger: "Men du Lasse tänk på en sak, om du får problem med spruckna motortopplock, vilket du i alla tider lämnat till vår vän Erland för lagning och planing, ja, vänta inte på att han ska komma för jag har en aning om att han ska någon helt annanstans". Nu kommer det största leendet, vår vän Erland har varit en värsting genom åren och vi är nog båda överens om att himlen inte är hans slutdestination.
Lasse har börjat piggna till så pass mycket nu att man chansar och ser om han kan använda specialglasögonen med en liten laser på så att han kan peka fram bokstäver på en platta och få sagt något. Läkarna har förklarat att han antagligen inte kommer att klara sig utan respiratorn och nu när det nalkas så ändrar han plötsligt önskemål, han bokstaverar fram vid frågan om livsuppehållande respirator: "VILL LEVA LITE TILL!"
Ja Gud vem skulle inte vilja det, bara att kunna få välja att få lite fler stunder med nära, tänk så många som hastigt går bort utan att ens få säga adjö, utan att kunna klara ut saker som känns tvunget att klara ut. När det är slut så är det, och plötsligt slår det mig att det finns något bra i slutet på den här sjukdomen, Lasse får säga vad han vill innan han dör, han får välja om det finns mer han vill säga. Detta är få förunnat, verkligen.
De kommande dagarna sköljs jag över av tankar om döden, till exempel hur det måste kännas för en mor eller far som haft en liten unge som man kelat med, kramat och gullat, matat och nattat, tröstat och lekt med, följt genom skolgång med allt vad som följer, vänner, flickvänner och tonår som kan vara så jobbiga och plötsligt när de verkar vara i mål så ska de till exempel till Afganistan och utkämpa ett krig, får en kula i skallen och flygs hem i en trälåda. Hur fan lever vi egentligen, är vi inte riktigt kloka?
Det blev en sjujäklars lång söndag med min ologiska maskin, men att få jobba ihop med sin son är belöning nog.
|
