 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Simon Aspenson
publicerad 13 maj 2007 kl. 11.10:
Vikten av att vara social
Hur ska man bedöma det på ett enkelt och säkert sätt? Jag har tittat på lite extrema fall, kanske. Det jag har sett har skrämt mig.
Social kompetens, det är en nyckel till att lyckas i livet.
Vilket jobb man än söker finns det alltid med. Du ska vara social, komma in i gänget, bli en av oss, smälta in, kan man läsa i varenda jobbannons. Vad menar man egentligen, undrar jag? Det låter ju så oskyldigt och självklart: Man ska vara social, inget illa menat, eller hur? Social kompetens är ett luddigt begrepp. Hur ska man bedöma det på ett enkelt och säkert sätt? Jag har tittat på lite extrema fall, kanske. Det jag har sett har skrämt mig.
Det hände att en kille inte fick jobbet för att han inte skojade med sina jobbkompisar tillräckligt mycket enligt dem. I ett annat fall fick man inte jobbet för att man var för tyst på kafferaster. Du är för seriös, för allvarlig, sa en av hans arbetskamrater efteråt. Vårt jobb är så tungt att man behöver slappna av när man kommer till kontoret.
Man vill se glada ansikten omkring sig, folk som skrattar och skojar. Man kan ju tro att det är bara bra att man tar jobbet seriöst och allvarligt.
Jag märkte att det är ofta just kafferaster som avgör om att man har eller inte har social kompetens. Det börjar bli absurt i vissa fall. Det är inte kompetens och kunskap, eller engagemang som räknas i första hand. Man spelar ett spel, allt är så förutsägbart. Det tränar man redan i skolan. Vi ska helst vara likadana, tycka och tänka på samma sätt.
Har det någonting att göra med den ökända jantelagen, kanske? Jag har bott i Frankrike ett tag. De människor som jag träffade där uppskattade individualitet. Det var bara bra att man var annorlunda, hade olika intressen, eller åsikten. Man behövde inte hålla med, men det var intressant att lyssna och diskutera, helst vid god mat och gott vin.
Jag vill inte generalisera att alla fransmän är sådana, inte heller att alla svenskar inte är.
Men vi ska vara lagom, allt ska vara lagom. Man orkar inte lyssna, inte bryr sig heller om andra. Det ska vara bara bra, eller hur?
- Allt är bra?
- Tack. Det är bra, själv då?
- Det är bara bra.
Det är den vanligaste dialogen hemma i Sverige och sedan sticker man ofta fort till sit eget hem, eller egen värld.
Vi ska vara så lika som möjlgt, lika som bär, till och med kvinnor ska vara lika som män. Rätta mig om jag har helt fel. Jag vill gärna ha det. Önskar verkligen att alla som läser det här tycker annorlunda.
|
