 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 20 jul 2011 kl. 13.56:
Vid arbetsmarknadens ättestupa
"Kan det verkligen vara så illa att man som mamma och över fyrtio inte är värd någonting? Är all min kreativitet och försäljningsförmåga bara något som passade en viss tid? Är man klar att gå till ättestupan redan vid femtio?"
Jag tror inte att jag var mer än tretton när första lönen kom in på mitt konto. "Hotellstäderska" stod det på papperet och summan var liten, men ack så stolt jag var. Efter den sommaren jobbade jag extra året om, och hjälpte dessutom till med det mesta hemma på vår bondgård.
Ett hårt liv tyckte mina vänner som på vardagskvällarna träffades och gjorde saker, medan jag då var upptagen av att rykta min häst, eller mocka åt korna. Dessutom jobbade jag extra som cirkelledare för utvecklingsstörda. Min mamma och jag hade en sorts sångkör med dem, och fick sådana som aldrig sagt ett ord att sjunga av glädje.
Jag hade länge närt en dröm om att bli frisör, men blivit stoppad av både familj och syokonsulent som i ganska kraftiga ordalag sade till mig att mitt blivande yrke inte skulle vara något annat än socionom. Ung och oerfaren lyssnade jag på de äldre och lydde deras råd. Tyvärr, måste jag väl säga nu i efterhand... för några år senare var det en frisör som tyckte att jag klippte så pass bra att han frågade om jag ville bli lärling hos honom. Det gick dessvärre inte att avsluta min dåvarande heltidsanställning på kortare varsel än tre månader så lärlingsjobbet gick till någon annan.
En nödvändig flytt till Stockholm ledde mig in på en karriär som försäljare på fackhandel, och där stannade jag sedan i över tjugo år. Som alla andra träffade jag en karl, och funderade över mitt liv. Var det verkligen meningen att jag skulle stå bakom en disk och kränga rakapparater hela mitt liv? Visst älskade jag mitt jobb, och jag hade en underbar chef och jobbarkamrater, men...?
Ett snabbt beslut ledde mig in på plattsätteribranschen och jag jobbade där tills kroppen en dag talade om för mig att "nähä... byggbrancshen är inget för dig lilla stumpan!" På vägen hade jag mött min drömprins och skaffat gemensamt bo, och ett barn blev två. Mellan födslarna jobbade jag som spindel i nätverket hos ett fastighetsskötarbolag, men blev uppsagd när min graviditet syntes. Nästan på pricken den dagen jag bestämt att börja söka jobb berättade en ung gynekolog med strålande ögon att jag var gravid. "Ödesbestämt", tänkte jag och lade om kursen direkt.
Nu var det många år sedan sista jobbdagen, men dagarna fylldes av barn, barn, barn och trädgård som ropade efter kärlek, renovering av hus och gästhus, gräsmatta som vill bli klippt minst en gång i veckan, och skrivande. Någonstans vid födseln av barn nummer två började jag skriva om det som hänt, och tog ett litet break, rädd för att utmana ödet. Jag vågade inte skriva en enda rad om det nya livet i min mage alltför viss om hur lätt lycka kan förvandlas till sorg. Skrivandet förvandlades till ett starkt begär, något jag omöjligt kunde låta bli. Ju mer tid som tillbringades i skrivarvärlden, desto mer hungrade jag efter att utvecklas.
Efter första boken spann hjärnan loss och levererade texter natt som dag. Det var som att leva i ett ständigt brus av ljud och bilder. Anteckningsboken låg på sidan av sängen, och fanns det ingen sådan då blev det kvitton, servetter och till och med plåtbitar.
Idag är jag arbetslös trots att jag sökt över hundra olika jobb. All min erfarenhet som försäljare är i arbetsgivarens ögon värdelös, och att jag har tre underbara mirakel i bagaget ses som jobbigt och mycket, mycket fel. De flesta företag svarar inte ens, och arbetsförmedlingen rycker på axlarna och tycker att jag skall söka jobb.
"Du tillhör ingen prioriterad grupp" säger de och vågar knappt se mig i ögonen.
"Kan ni fixa så att jag får gå en kurs då?" säger jag och känner mig som en soppåse på soptippen innan den mosas.
"Något med data... jag är duktig på att leverera texter." Kvinnan tittar ned i sin dator och räcker fram ett papper. "När du blir utförsäkrad och bara har dina extra 150 dagar kvar kommer du hit. Varsågod."
"När anser ni att jag tillhör en prioriterad grupp då?" frågar jag med modet allt längre ned i skorna.
"Om två år" säger hon och ler inte ens åt ironin.
"Satkärring" tänker jag och berättar att jag sökt ett jobb på Arbetsförmedlingen i maj, men inte fått något svar.
"De har nog bara missat" säger hon och trycker fram nästa nummer.
Kan det verkligen vara så illa att man som mamma och över fyrtio inte är värd någonting? Är all min kreativitet och försäljningsförmåga bara något som passade en viss tid? Är man klar att gå till ättestupan redan vid femtio?
Nu lutar det åt att jag dissar hela systemet och startar eget. Min film kanske når framgång, och boken kanske hänger på. Ett nytt projekt kanske hittar mig? Egentligen handlar väl allt om att ingen vet vad jag kan eller att jag finns. Jag mejlade till skolan som skriker efter folk att de skulle använda mig. Varje dag möts jag av en tom inbox. Jag är alltså inte ens värd ett svar.
Medan veckorna ramlar fram sköter jag hushållet, jagar busiga barn, kör dem till och från skola och dagis, städar, försöker lära mig mer om data, och skriver, skriver, skriver.
|
