 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Simon Aspenson
publicerad 29 mar 2007 kl. 17.53:
Vid ROT-arbeten struntas det i arbetsmiljön
Vi i Sverige är så stolta över våra arbetsmiljölagar och föreskrifter. Vi tycker att vi har det bra, om vi jämför oss med andra länder. Hur är det egentligen, har vi verkligen en bra arbetsmiljö, eller är det bara en myt?
Börjar man läsa motioner som kom till Byggnads om arbetsmiljö, läser man nästan alltid:
"Arbetsförhållandena på våra arbetsplatser är ofta undermåliga för att inte säga direkt farliga."
Den meningen upprepas som mantra i olika samanhang. Folk skadar sig vid arbete, dör, sliter ut sig. Korta byggtider orsakar stress som påverkar vår hälsa. Arbetsmiljö på svenska byggarbetsplatser har inte förbättras under de senaste 20 åren. Den kanske till och med har försämras.
Har man jobbat på ett bygge ett tag, börjar man tycka att det är ett mirakel att arbetsolyckor och dödsfall endå är så få. Man skriver mer om dåliga arbetsförhållanden i Latinamerika hos bananplockare, än hos svenska byggnadsarbetare. Vi har ju så bra fackföreningar som bryr sig, eller hur?
Det är inte fallet.
Fackföreningen Byggnads i detta fall har inte de resurser som krävs. Man har ganska bra kontroll över det som pågår vid nyproduktion. Där ska man jobba på ackord enligt facket, och ombudsmän från Byggnads är alltid part när man upphandlar och stämmer av ackord. De besöker sådana arbetsplatser regelbundet och har tid tala med lagbasar om bland annat miljöfrågor.
Vid ROT jobb (Renovering, om- och tillbyggnader) är det annorlunda, ingen har tid, eller lust att göra spontan kontroll. Man kommer bara om det är någon som klagar eller ringer till facket, och det gör man ytterst sällan. Annars är det fritt fram för slarv och fusk. Det råder okunskap. De som utför rivningsarbete till exempel har oftast ingen utbildning alls om arbetsmiljö över huvudtaget. Jobbet som är tungt och farligt kan vem som helst göra. Den arbetsmiljö som finns där ska inte finnas i ett land som Sverige. Det liknar närmare ryska gulag skulle jag tro.
Vill man ha ett jobb, måste man gå på det. Bli man obekväm för arbetsgivare får man sparken, det är vad som gäller, passar det inte kan du sluta.
Alla vet hur det går till, men ingen gör någonting. Man väljer att blunda, hålla tyst om det. Skulle man behandla djur på samma sätt skulle djuraktivister gå i taket och stoppa eländet. Det är inte djur tyvärr, som får lida. Det är vanliga människor som jobbar och sliter för att tjäna sin lön. I Sverige finns det inga normer som reglerar ombyggnadsarbete, eller rättare sagt finns det normer, olika ny- och ombyggnadslistor från 1970 talet. Listor som är långt ifrån kompletta, eller aktuella. Det är inte många rivningsarbetare som har hört att sådana listor finns. Det är bara arbetsgivare som säger hur mycket man ska göra - och man ska helst göra så mycket som möjligt och tjäna så lite som möjligt för sitt arbete.
Ett skrämmande exempel är asbestsanering. I Sverige finns totalt asbestförbud från 1982, det är väl bra, eller hur?
Sverige var först i världen skulle jag tro. Antalet människor som dör av asbest ökar i Sverige år, efter år.
2002 dog 120 personer i sjukdom som orsakas av asbest.
2001 var det 102, året innan 109 och så vidare. Det tar cirka 20 år efter exponering innan sjukdomen visar sig.
Förra året, den 15 april, skärpte man krav på asbestsanering. Det finns ljus i en mörk tunnel. För att sanera asbest går man bara en fyradagars kurs, två dagar teori och två dagar praktik. Sedan, efter obligatorisk hälsokontroll, får man behörighet att utföra saneringsarbete. Det känns verkligen för lite; en kurs på fyra dagar för att göra ett jobb som är direkt livsfarligt, eller hur? Varför krävs det, för att bli fullbetald snickare med yrkesbevis, 10,000 arbetade timmar och godkänt teoriprov? Snickare som ofta inte gör någonting annat än skruvar ihop gipsskivor på ackord dag efter dag, år efter år, för 200 kronor i timmen.
Behörig asbestsanerare blir man direkt efter den korta kursen. Sedan är det på liv, eller dött en minimilön på 112 kronor i timmen kanske. Asbestsanering är dyrt, det är mycket arbete för att det ska gå rätt till. Personlig utrustning kostar, det är inte konstig att små firmor försöker dra ner kostnaden så mycket som möjligt. Man sparar på allt. Inte många sanerare har lagstadgad skyddsutrustning, vågar jag påstå. Det är arbetare som betalar med sin hälsa istället. Bristande kunskap, eller slarv är vanligt och det förekommer rent fusk också. Okända saneringar som görs på helger och nätter är ofta kopplade till fuskarbete. Det behövs att sanningen kommer fram. Man måste våga se till problemet och diskutera det, för att det ska kunna bli bättre någon gång. Sverige måste äntligen leva upp till sin rykte.
Det är en hård väg dit. Man måste börja med att erkänna att vi är inte så bra som vi tror. Istället för "Fy fan vad vi är bra" ska man säga att visst är vi bra, men det finns väldigt mycket att göra kvar innan man kan skryta om det.
|
Fredrik Andersson
