 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Lasse Wilhelmson
publicerad 23 aug 2010 kl. 10.38:
Vi som visste allt - om 68-rörelsen (del 1)
"Vi som visste allt" är en personlig berättelse om studenternas revolutionära rörelse i Lund och om hur författaren successivt kom att lämna marxismen till förmån för en akademisk karriär inom det etablissemang han i sin ungdom bekämpade.
För cirka två år sedan kom en bok om 68-rörelsen ut, "Vi som visste allt - Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse", (Atlantis 2008, 366 sidor). Den är skriven av historikern Håkan Arvidsson som sedan länge varit forskare och lärare vid Roskilde universitet i Danmark. Jag har länge varit lite nyfiken på just den boken, eftersom jag själv är jämnårig med författaren och var med i samma rörelse. I somras läste jag den och har nu skrivit en betraktelse mot bakgrund av mina egna erfarenheter.
"Vi som visste allt" är välskriven, lättläst och omfattande. Läsvärdet reduceras dock av att den för mycket handlar om jag som alltid hade rätt, inte om vad "vi som visste allt" faktiskt uträttade. Som läsare väntar man hela tiden på några beskrivningar av vad författaren gjorde rent praktiskt för att skapa de förändringar som rörelsen påfordrade, utöver att initiera rörelseinterna diskussioner som bestämde hackordningen i organisationen.
Dessvärre blir denna väntan förgäves. Den bild som framträder av den mycket omfattande och för hela samhället omvälvande rörelsen som skakade om 1960 och 70-talen blir därmed onödigt begränsad och inkrökt. Det är dock befriande att Arvidsson inte nedlåter sig till att ångra sitt engagemang i 68-rörelsen. Det var rätt då, även om det blev fel.
Arvidsson lyckas ganska väl med att beskriva stämningar och diskussioner inom Clarté och framför allt lundavänstern i 68-rörelsen, men bara i viss mån inom KFML/SKP, KFML(r) med flera. Men Lund, liksom Uppsala och Umeå var och är typiska studentstäder, med ett speciellt studentliv, till skillnad från Stockholm och Göteborg. Jag vågar påstå att det politiska arbetet var betydligt mer praktiskt inriktat åtminstone i de kretsar jag själv verkade, än inom dåvarande lundavänstern så som det framgår av Arvidssons berättelse.
I mitt 68-Storstockholm gällde det att skapa förbättringar för folk i allmänhet genom arbete i hyresgäst- och fackföreningar, samt i olika så kallade aktionsgrupper för byggande av dagis, bevarande av omistlig miljö och andra konkreta frågor, men även inom konsumentkooperationen. Mycket arbete las ner på att blåsa liv i förstenade folkrörelseorganisationer med demokratiflaggan i topp. Det är säkert ingen slump att den fanatiska rebellrörelsen utvecklades främst i studentgettot i Uppsala och i en mycket begränsad krets i Stockholm.
Jag tycker nog att de så kallade "rebellerna" som viftade med Maos lilla röda har fått alldeles för stort utrymme i debatten nu, 40 år efteråt. Enda gången jag själv råkade några rebeller, var under den så kallade kårhusockupationen i Stockholm 1968, när några från Uppsala nedresta rebeller utan större framgång försökte frälsa oss andra. Anders Carlberg (sedermera vd för Fryshuset i Stockholm), som ledde "ockupationen", hade inte bara talets gåva, utan även förmågan att fylla det med konkret innehåll. Hans auktoritet och humor fick kontroll på tungomålstalarna - som jag minns.
Nämnda kårhusockupation (hur nu studenter kan ockupera sitt eget kårhus) behandlas för övrigt inte alls av Arvidsson, trots att den framställdes med decimeterhöga krigsrubriker i alla tidningar. Men han var väl inte där, så det må vara honom förlåtet. Och även om studentprotesterna mot Olof Palmes universitetsreform (UKAS/PUKAS) behandlas blir det en snedträff.
Det vi protesterade emot var ju att vi uppfattade att den akademiska friheten skulle ersättas med en styrning enligt näringslivets och kapitalets behov, till förfång för det oberoende vetenskapliga sanningssökandet och inte att studenterna inte skulle bli "nyttiga". Det handlade ju om för vem vi skulle bli nyttiga. För kapitalet, eller för folket? Nota bene, det oberoende vi förfäktade skulle självklart grunda sig på marxismen-leninismen, som vi då såg det, då allt annat var ovetenskaplig borgerlig idealism.
Jag tycker dock att Arvidssons bild av 68-rörelsen är helt riktig när han betonar Vietnamfrågans betydelse som en tändande gnista. Men den var ju mycket mer grundläggande, inte bara för ungdomligt ideellt arbete, utan även för politik i allmänhet. Vietnamfrågans framträdande plats i 68-rörelsen gjorde solidaritetsfrågorna levande.
I till exempel min hemkommun Täby, bildade vi FNL-gruppen som en protest och utbrytning från en tes-tuggande studieledare från Clarte, som i en cirkel om Vietnam skapade förvirring och undran genom att prata väl om socialismen, kulturrevolutionen i Kina och fördöma våra svenska kulturrevolutionärer, när vi andra ville studera för att hjälpa Vietnams folk. Rebeller här eller där, var vi inte ett dugg intresserade av.
Inom några år hade vi en FNL-grupp i varje kommun inom Stockholm Nordost och i till exempel i Täby fanns FNL-grupper på alla gymnasieskolor och även högstadier. Där kämpade eleverna mot rektorerna med skollagen i hand bland annat för sin rätt att använda skolans anslagstavlor för att informera om sin verksamhet. Och FNL-grupperna gick i spetsen för att Täby innetorg skulle betraktas som allmän plats för opinionsbildning, tillsammans med Täbybor som ville ha snabbare utbyggnad av kommunalt vatten och avlopp, bevara Roslagsbanan och påskynda daghemsutbyggnaden.
Men det var solidariteten med folken i den tredje världen och då i synnerhet Vietnam som med sin energi även drog med sig så kallat "vanligt folk" i solidariskt arbete med andra frågor - inte marxismen. Folk som traditionellt inte var med i politiska partier men som lyftes av sångerna, glädjen och allt det arbete till förmån för ett litet folk i en annan del av världen, som utfördes i huvudsak av hängivna ungdomar som även drog med sina föräldrar.
Solidariteten, glädjen, musiken, teatern, hoppet om en bättre framtid för alla, insikten om kapitalismens avigsidor och imperialismens oförsvarbarhet blev den ljusa sidan i denna rörelse som hoppades på en bättre värld för alla förtryckta. Känslan av att framtiden var vår, bar upp rörelsen. Den sida som egentligen inte är knuten till en speciell politisk ideologi eller ett givet politiskt parti. Det är ju i den samhälleliga praktiken som det till sist avgörs vad som är bra och vad som är dåligt och inte namnet på den åberopade ideologin, eller för den delen religionen.
Den mörka sidan, som ledde till rörelsens undergång, var oförmågan att se detta och försöken att fånga in rörelsen i den enda rätta läran. Att välja kartan framför verkligheten, när de inte stämde överens. Här kunde Arvidsson ha varit tydligare. Rörelsen dog när folket blev ett medel för lärans framgång, i stället för tvärtom.
Vi såg med rätta Vietnam som brännpunkten i motsättningen mellan USA-imperialismen och världens folk. Det var försvaret av det nationella oberoendet och att Vietnams sak därmed också var vår sak, som blev grundbulten i kritiken mot imperialismen, men som också, då denna kritik ej nödvändigtvis är socialistisk, även blev en självklar kritik av den sovjetiska imperialismen som bedrev nykolonial politik i Europa och Afrika viftandes med röda fanor.
Avgörande för detta blev när fem länder under Sovjets ledning invaderade Tjeckoslovakien 1968. De små staternas nationella oberoende mot de två supermakternas imperialism var det som förenade Vietnam med Sverige. Just på denna punkt borde vi nog ha sett Olof Palme som en allierad - vilket vi inte gjorde. Undantaget var Ulf Mårtensson, ordförande i FNL-grupperna, som intuitivt fattade detta. Han drev också fram breda manifestationer för Vietnam, som dock aldrig fick några egentliga efterföljare inom andra samhällsområden.
Den ledande kadern inom KFML/SKP dominerades till att börja med av ledande personer inom FNL-grupperna, där man lärt sig att arbeta praktiskt politiskt med människor som inte var "socialister". Kinas roll som väckarklocka för den sovjetiska imperialismen inte att förglömma. Kinas försök att omdana ett feodalt bondesamhälle vingklippt av västerländsk kolonialism till ett land för solidariska likar såg vi då som en möjlighet för att skapa den nya människan.
Något förvånad läser jag att Arvidsson ser det enligt honom grundläggande solidaritetskravet inom Vietnamrörelsen "Stöd Vietnams folk på dess egna villkor" som ett uttryck för "vänsterns största svaghet" innebärande "en lojalitet bortom det kritiska förnuftet". Det ovillkorliga stödet innebar ju inte att vi stödde alla enskilda handlingar som vietnameserna utförde, utan att vi inte satte oss till doms över hur de själva valde att föra sin kamp. De pengar vi skänkte var aldrig öronmärkta. Det villkorade stödet som han själv och större delen av vänstern idag förespråkar går ju stick i stäv mot det oberoende som är målet för kampen och som man säger sig vilja stödja. Arvidssons förvirrade slutsats är att
". ett nationellt självbestämmande är bara möjligt under en demokratisk styrelseform som tillförsäkrar varje medborgare rätten att säga vad han menar med självbestämmande. I annat fall blir det nationella självbestämmandet ett förtryckande privilegium förbehållet en elit."
(a.a. sid 353)
Naturligtvis är det nationella självbestämmandet möjligt oavsett statsskick, eftersom det avser en nations förhållanden till andra nationer och då i synnerhet så kallade supermakter. Jag undrar om inte Arvidssons resonemang i denna fråga helt enkelt bara är en förskönande omskrivning av att det är helt okej med ockupationer som sker i demokratins namn? I den västerländska liberala parlamentarismens namn, nota bena.
Fortsättning följer i Vi som visste allt - om 68-rörelsen (del 2).
|
