Jag möter döden en morgon. Han står vid sängkanten, och har mest av allt lust att krypa ner under täcket till människan vars hy blivit genomskinlig.
Vi står där bredvid varandra och begrundar våra nästa steg, han med ett leende på läpparna och jag med sorg inom mig.
Mörkret som aldrig försvinner lägger sig i hörnen och får rummet att bli cirkelaktigt mjukt när den tunga andningen klyvs till en viskning som överröstar trafiken utanför.
Jag lägger min hand på en kladdig arm som aldrig får tillbaka värmen och tänker tanken att allt är som det ska medan Döden något otåligt bidar sin tid.
Jag lämnar mörkret och stegar ut mot det som är nuet i Min tid där ljuset finns, och gläds över det som väntar i hörnorna.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
