Jag försöker få plats att skriva bland kommentarerna, men det blir alldeles för många tecken, alldeles för många kommentarer att bemöta. Vi har kört fast.
Det är så sorgligt att se rabiatbruttorna (d.v.s. de som kallar sig feminister men som förstör och alltid kommer att förstöra för oss som tror på jämlikhet, de kvinnor som verkar jobba för att förlöjliga och så småningom utrota männen, de som många män på Sourze verkar tro är representativa för alla feminister) och karlakarlarnas ordkrig så fort en artikel handlar om våldtäkt. Jag har ingen statistik att vifta med framför ögonen på de förnärmade karlarna och jag är alldeles för partisk i egenskap av kvinna för att försöka sopa det faktum att kvinnor dagligen blir utsatta för sexuellt våld, under mattan.
Det här är faktum: majoriteten av de i n d i v i d e r som blir utsatta för sexuellt våld är kvinnor. Majoriteten av de i n d i v i d e r som utsätter dessa kvinnor för sexuellt våld är män. Är vi överens? Trampar jag någon på fötterna när jag skriver så, så var vänlig och hojta till.
Vi behöver inte kalla våldtäktsmännen för våldtäktsmän om det gör er män förnärmade och får er att känna er oskyldigt anklagade. Sexuella brottslingar? Våldtäckare? Vilket ord föredras?
Och, ärade medsystrar; alla män är inte sexuella brottslingar. Majoriteten av alla män är människor, individer och det finns ingenting som skiljer dessa individers rättspatos från det som du har.
Så långt är vi överens. Okej?
Boris Benulic skriver torsdagen 13 maj i Metro att vi måste inse att vi inte lever i Bullerbyn. En kvinna kan inte lägga sig naken på gatan och vara fullkomligt säker på att ingen man kommer utnyttja situationen. Vårt samhälle ser inte ut så. Jag vet inte om det någonsin har gjort det, så jag vet inte om det är riktigt att skriva "Vårt samhälle ser inte ut så LÄNGRE", men 2004 är det hur som helst väldigt dumt att utsätta sig för risken. Jag kan skrika att det inte borde vara så i megafon, skriva det på plakat eller berätta det för alla människor jag möter på gatan; det förändrar inte situationen.
Först när vi har kommit överens om hur situationen ser ut kan vi börja försöka göra någonting åt det. Ni kvinnor som ilsket skriker ut att alla män är våldtäktsmän: vad föreslår ni att vi ska göra? Döda alla män (vi kan ju numera fortplanta oss utan dem, så okej, det är möjligt att någon tar mig på orden)? Ni män som ilsket ropar ut att tjejerna överdriver och är lögnare: vad föreslår ni? Ska vi, kvinnor, foga oss i att vi är ett fysiskt svagare kön, sluta protestera och gå med på allt ni ber om?
Det fungerar inte att bara klaga.
Vad jag föreslår? Jag föreslår att vi försöker enas om var problemet ligger: att respekten för andra människors liv minskar runt om i världen, att vi måste förstå att samhället förändras hela tiden och att det är lika dumt att sova med dörren vidöppen 2004 som att gå naken längs med Sveavägen tjugo över ett en lördagnatt, att vi lägger vår energi på fel diskussioner?
Först när vi formulerat problemet kan vi agera. Och då duger inte bara ord, då duger bara handling. Är vi överens?
Johanna Karlsson, lärare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
