Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Madeleine Opira
publicerad 28 maj 2009 kl. 14.20:
Vi kan inte skära ner på den svenska välfärden
"Inom antropologin brukar man säga att ett land alltid fortsätter att utvecklas i en positiv riktning när man väl har investerat i en stabil social och ekonomisk infrastruktur, men inte om man börjar skära ner på välfärdens grunder."
Varsel hör numera till vardagligheterna och en fråga är ständigt återkommande bland dem som fortfarande arbetar: Sitter man säkert eller hänger man löst? Butikerna har konstant rea och stora livsmedelskedjor sänker priserna på ett stort antal varor för att anpassa sig till den sargade köpkraften.
Det ansträngda läget märks tydlig inom en rad samhällsområden. Det är på självaste grundpelarna av samhället som man har valt att skära ned. De höga skatterna i Sverige har alltid motiverats med att vi vill ha en fungerande välfärd för alla, eftersom att välfärd inte ska vara en klassfråga. Alla är dessutom med och betalar för underhållet av dessa grundpelare; de nya svenskarna, svenskar som sliter hårt inom tjänstesektorns mest otacksamma yrken, lärare som gör sitt arbete trots att man ger dem färre verktyg att arbeta med, vårdbiträden, läkare, administratörer, försäljare, akademiker, småföretagare, storföretagare, idébärare och så vidare.
Det har gått så långt att det knappt går att skära ned mer. De äldre byggde upp landet och lade sån omsorg, noggrannhet och tid på att konstruera de grunder som allt vilar på. Strikt följde de principen att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. De skapade solida grunder utan vilka deras barn och barnbarn överhuvudet inte skulle ha något utrymme för slöseri och "hit and miss-strategier". Sorgligt nog vaknar de nu upp till en grym verklighet. Det ska skäras ned på vad som kallas deras "guldkant i tillvaron". Guldkant i tillvaron kan till exempel vara att få ta en promenad någon enstaka gång, men det kan även vara terapi och gruppsamtal. Vad man kan förvänta sig av äldrevården år 2009 är således en plats att vistas på under uppsyn, samt psykofarmaka av olika slag. Det är vad man anser sig ha råd med. Efter att ha byggt upp Sverige så är det nu alltså vad de får tillbaka på ålderdomens höst.
Inom rättsväsendet och polis har man under en längre tid skurit ned på de kostnader som är förenade med bland annat fängelsestraff, rättegångar och utredningar. För vi vet att det är dyrt. Frågan är om det är billigare att ha brottslingar som liksom vi tolkar signalerna som sänds ut på följande vis: "begå brott, vi har ändå inte råd att ha er i fångenskap, vi undviker helst rättegångar om möjligt och utredningar gör vi när vi känner för det". Med brott menar jag alla kategorier av dem, skattebrott, misshandel, kvinnomisshandel, mord, mordförsök, huliganrelaterade brott, våldtäkt, bedrägeri och så vidare. Det krävs ordentligt resursstarka parter för att få till stånd till en tillämpning av lagen. Fildelningslagen är ett exempel på detta. Innan musikföretagen gick ihop, försvagade men likväl giganter, var fildelning ett brott som man generellt sett inte åkte fast för. Efter Pirate Bay-domen vet vi att ibland så träder lagens långa arm in och visar var skåpet ska stå. Det ska dock mycket till. Polisen har ungefär lika högt anseende som politiker dessa dagar och det kan ju tyckas märkligt. Statistik som Kalla Fakta presenterade november år 2008, visade att drygt 94 % av alla fall som polisen utreder förblir olösta. Detta är en knuff på ytterligare en av samhällets grundpelare som är på väg att falla.
Inom den allmänna vården kom det för en tid sedan ett larm om att rasism och fördomar är utbredda. Grupper som lågutbildade och svenskar med utländsk bakgrund får ett sämre bemötande och sämre vård. Häromdagen rapporterade Sveriges Television att en avdelning på Karolinska Sjukhuset hade låtit patienter som hade den mycket smittsamma och allvarliga sjukdomen MRSA vistas tillsammans med andra patienter på grund av platsbrist. Det verkar föga logiskt att dra ned på vården när vi behöver friska människor som arbetar för Sverige. Både klasstänkandet och riskfyllda beteenden verkar dessutom frodas under sådana omständigheter.
Kvalitén på skolan har i allra högsta grad blivit en ekonomisk fråga i takt med att klyftorna i samhället ökar dramatiskt och segregationen i Sverige blir allt mer påtaglig. Besparingarna leder således till en devalvering av den utbildning som tidigare höll en hög standard oavsett var skolorna var belägna eller vilken ekonomi elevernas föräldrar hade. Med enkel matematik kan man räkna ut att åtstramningarna leder till att vi får en sämre utbildad arbetsför befolkning, som en dag ska ut i arbetslivet.
Inom antropologin brukar man säga att ett land alltid fortsätter att utvecklas i en positiv riktning när man väl har investerat i en stabil social och ekonomisk infrastruktur, men inte om man börjar skära ner på välfärdens grunder. Det är således inte helt felaktigt att tala om en regression av samhället, som många börjat göra. Samtidigt verkar det helt omöjligt att på något sätt tumma på reglerna när det gäller till exempel den statiska arbetsmarknaden. Häromdagen föreslog Svenskt Näringsliv en sänkning av ingångslönerna för ungdomar, då Sverige toppar listorna över hög ungdomsarbetslöshet i Europa. Men det är nästan som att svära i kyrkan att föreslå att skära ned på lönerna för ungdomar eller att revidera kollektivavtal. Man kan fråga sig om det är bättre att människor arbetar, fast med sänkt lön inom rimliga gränser, eller om det är viktigare att veta att kollektivavtalen är säkrade även om det inte leder till ökade arbetstillfällen.
Så man fortsätter att skära ner på Sveriges välfärd. Det kan tyckas vara en dyster bild jag målar upp, men än har inte grundpelarna fallit helt och hållet.
Kapital finns trots allt, men man prioriterar bonusar inom den offentliga sektorn och krispaket åt till exempel bankvärlden, bilindustrin och finansvärlden med Stureplans festprissar från Carnegie. Även om man kan tycka att de ställt till med en rejäl röra helt på egen hand. Om de förstnämnda industrierna inte klarar sig trots statlig hjälp, vad har vi kvar då? Vilka grundvärderingar existerar då i Sverige? Om vi dessutom fortsätter privatisera det mesta kommer allt från äldrevård, utbildning, allmän vård och tillgång till adekvat juridisk rådgivning eller upprättelse i rättstvister att bli en klassfråga.
Har vi då vunnit eller förlorat på de hårda besparingarna?
Madeleine Opira,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anne Skåner
