Jag ögnar igenom tidningen idag, och ser bara en massa katastrofer. Knivar i skolan, barn blir knivhuggna på skolgården, mord sker nästan varje dag, och andra hemskheter. Elever går alltså till skolan för att göra upp med andra elever! Hur kan det få förekomma i en skola i Sverige?
Visst, man tar tag i saken och anmäler eleverna - som naturligtvis nekar. Borde inte skolan vara en trygg miljö för elever och lärare, så att föräldrar kan skicka sina barn till dit utan att vara rädda? Hur kan det komma sig att ingen klarar av att följa regler och förordningar i en skola, undrar jag? Det gäller både lärare och elever.
Många tonårsflickor, som aldrig har fått hjälp förut, kontaktar BRIS (Barnens Rätt i Samhället) och berättar om sina problem. Inte undra på att de har problem, när nästan alla vill vara vuxna vid 13 års ålder eller redan tidigare. Titta på flickors bloggar, och se vilka ideal de har från tidig ålder; putande munnar, urringningar, killsnack. Allt utom skolan, som många bara tycker är trist. Det är inte konstigt att så många tjejer har problem. Här är ett exempel på en blogg som beskriver varför tonårstjejer mår dåligt. Killarna visar det inte lika tydligt. Hur kan det komma sig?
"Sjukt jobbigt att vara ung", heter det i pressen. Har vi sett rubriker som "Sjukt jobbigt att vara gammal"? Nej, just det. Det är som om de gamla inte räknades längre. Vi vill framhålla barnen, men resultatet blir inte så bra.
Det är jobbigt nuförtiden i samhället, trots att vi har det så bra och bekvämt. Vad är det som fattas, kan man undra? Reinfeldt föreslår nu att vi ska jobba till sjuttiofem års ålder. Ja, då är ju barnen vuxna i alla fall, så de behöver inte komma hem varje dag och fixa sin mat själva, som de gjort när de var tonåringar och yngre. Det kallas att "det är bra att kunna klara sig själv". Hemmets lugna och trygga famn finns inte mer. Den har inte funnits på årtionden, eftersom alla "måste arbeta", som det heter.
Hur kan det komma sig, att "alla" måste arbeta? Man läser om mammor som vill vara hemma med sina barn, men inte har råd. Nej, det skulle de ha tänkt på tidigare. Nu finns det i stället inga jobb till alla unga, som vant sig vid att gå hemma och, och en del accepterar det. Företagsamma människor startar eget. De som har huvudet på skaft. De förverkligar sig själva. Men alla de andra då? De som inte kan eller vill starta eget?
Nu är det också självklart att alla ska äga sin bostad. Men de som inte vill då? De som tycker om allmännyttans idé? Det kan också vara politiskt. Jag växte upp i en modern villa, modernast och nyast i kvarteret, och jag blev avskräckt av idén om att ha något eget, för mamma och pappa måste jobba och mycket ensam tid blev det. Aldrig en villa för mig - det bestämde jag mig tidigt för. Och nu blir man förföljd för att skriva på att huset ska göras om till bostadsrätter, när det funkar så bra utan. Hur kortsiktigt och ytligt tänker man inte i regeringen? Skrämmande. Priset vi får betala, ser vi tydligt framför ögonen i dagens press.
Mycket hänger på kvinnorna. Men det är ingen populär tanke. Kvinnor vill inte vara kvinnor längre. De blir rasande vid tanken på hur viktiga de är som föräldrar. Hur ska de göra? Karriären är viktigast. Först karriär, sedan barn. Ja, inte alla förstås. Nu går dokumentärer på TV om udda familjer med jättemånga barn. Varför då? Vad syftar de dokumentärerna till? Är det ett led i ett större sammanhang?
Det ledet passar i alla fall inte in i Reinfeldts värld, där alla ska jobba till sjuttiofem för att få pension.
Det är en sjuk värld vi har skapat.
Pia Isaksson, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
