 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Lars-Erik Larsson
publicerad 18 nov 2010 kl. 06.00:
Vi byggde vägar med 3D-teknik och stakkäppar
"Under 60-talet arbetade jag som vägprojektör hos Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Man kan gott och väl säga att vi var pionjärer inom modern vägprojektering. Fotogrammetri, stordator och modern mätningsteknik blev viktiga arbetsverktyg."
Planeringsavdelningarna på Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, nu Vägverket, arbetade med de senaste metoderna inom modern vägprojektering. För mig var det både spännande och utmanande, många interna kurser väntade. Vi skulle inte som vägförvaltningarna i landet hittills gjort, staka de nya vägsträckningarna direkt i naturen och befästa väglinjen med nedslagna träpålar. Nej, vi skulle befästa väglinjen indirekt genom koordinatpunkter utsatta från nyutlagda polygontåg. Man kan gott och väl säga att vi var pionjärer inom modern vägprojektering. Fotogrammetri, stordator och modern mätningsteknik blev viktiga arbetsverktyg.
Behovet av att arbeta ute i naturen minskade och staten skulle få lägre kostnader för resor och traktamenten. "Halleluja!" skulle vi unga projektörer väl utropa. Det skulle enligt passionerade chefer räcka med att lägga ut några så kallade "stomtåg" och lite stödpunkter för bearbetning av flygbilderna vid kartframställningen. Från moderna kartor (så kallade A8-kartor) skulle vi få all den information en modern vägprojektör kunde tänkas vara i behov av.
Med hjälp av fotogrammetri skulle även massberäkningarna kunna utföras utan något behov av markavvägning på platsen. Våra chefer var fulla av entusiasm, sken som solen, kanske vi även kunde tolka geologin från flygbilderna? Ja, det var nästan att vi likt stålmannen skulle se var berget doldes under jordlagren. Framför mig såg jag slutet på alla trevliga stakningsjobb ute i vår sköna natur. Cheferna såg däremot minskade kostnader som ett resultat. Men gubevars blev det nu inte fullt så enkelt i verkligheten.
För sannerligen finns många fastighetsägare i vårt avlånga land. Ägare till fastigheter som rätteligen ville veta var, hur och när vägen skulle fram över den egna marken. De ville ha ett besked om hur stort markintrånget, och gärna även hur stor ersättningen skulle bli. Kommer den kära björken och häcken att finnas kvar, var blir min utfart och hur blir det med bullret? Många frågor uppstod och det gick inte att enbart möta markägaren med orden: "Här någonstans kommer den nya motorvägen att gå fram."
Även ökade krav på noggrannhet och kvalitet, bland annat i massberäkningarna, gjorde att vi fick gå tillbaka och staka ut väglinjen, samt avväga marken "i verkligheten" som vårt alias Kurt Ohlsson brukar säga. Fotogrammetri i all ära, men metoderna räckte tyvärr inte fullt ut. Ännu hängde den gamle synliga stakkäppen kvar, en käpp som idag tyvärr är på utdöende. Måste därför här passa på att tillsammans med alla markägare slå ett slag för vår gamle vän stakkäppen och likt Albert Engström utropa: "Vägutbyggnad kräva dessa käppar!"
Motorvägarna projekterade vi för högertrafik och med så kallad "Mjuk linjeföring", inga raksträckor fick förekomma, utan enbart cirkelbågar med anpassade övergångskurvor i form av klotoider, en spiralformad kurva. Med en för vägen dimensionerad hastighet på 120 km/h strävade vi efter att åstadkomma en så kallad "frihandsstyrning". Det betyder att fordonet vid denna hastighet styr sig själv genom att vägens tvärlutning står i proportion till kurvradiens storlek.
Vägverket var tidigt ute med utbildning i vägestetik och på olika kurser fick lära oss förstå bland annat samspelet mellan horisontal- och vertikalkurvor. För hand ritade vi perspektivbilder som åskådliggjorde hur bilföraren skulle komma att uppleva den nya vägen. Dessa bilder dyker upp i mitt huvud när jag idag färdas på motorvägen och förvånas över hur väl våra enkelt handritade perspektivbilder överensstämde med verkligheten.
Vi gjorde även stora montagebilder på känsliga vägavsnitt. En fotobild togs från ett utvalt betraktningsläge, sedan ritades en perspektivbild på transparent papper från samma punkt och i samma skala. På så sätt kunde olika förslag på broar vid till exempel Ryssgraven i Kungsängen åskådliggöras på ett rättvisande sätt. Väg E18 går där på en hög bank och en bro skulle ta bort något av fulheten i en stor lång vägbank, samtidigt möjliggjordes korsning med SJ och Västra stambanan. Något som även krånglade till hur bropelarna skulle placeras var att Sjöfartsverket begärde en framtida möjlighet att bygga en kanal för båttrafik upp mot Uppsala. Stambanan har idag ett nytt läge, nu återstår bara att se om det blir en framtida kanal byggd.
Inför markägarmöten tog vi fram stora kartor att sätta upp på väggen och med glädje plockade vi fram våra färgkritor. Skog och ängar målades gröna, alla åkrar gula, bygdens enskilda vägar blev bruna och sjöar med vattendrag fick en blå ton. Den nya motorvägen med två körbanor blev mörkt skuggmarkerade, ibland kraftigt markerad med en röd plasttejp. Alla förekommande hus och byggnader blev röda, samtliga fastighetsgränser och beteckningar markerades tydligt. Nya vägområdet blev svagt färgat i brunt. Det här var ett roligt grupparbete som påminde om de spännpappsmålningar jag fick göra i folkskolan.
Balplexapparaten var ett bra översiktligt projekteringshjälpmedel, flygbilder tagna med viss överlappning lades in i apparaten och med sofistikerade inställningar kunde vi sedan med hjälp av olikfärgade glasögon få fram en tredimensionell modell direkt på bordet framför oss. En helt fantastisk känsla, helt jämförbart med 3D-filmer idag. Vi kunde här direkt pröva olika vägsträckningar och även mäta höjder i modellen för att få fram olika markprofiler. Som en "Karlsson på taket" flög vi över tänkta vägsträckningar. Som tuffa gossar stod vi där i mörka kostymer och runda olikfärgade glasögon, hukande och såg ut som Chicago-gangsters.
Vägsträckorna vi projekterade var ofta långa och rent praktiskt försökte vi göra kartorna (skala 1:2000) så långa som möjligt och helst inte högre än A4 format. Var det något jag fick lära mig tidigt, var det att vika ned ljuskopierade långa ritningar till ett behändigt A4-format. Att klistra ihop blåkopiorna med bensindoftande gummiklister, var en upplevelse helt i klass med spritduplikatorn. Hokuspokus, så fina skarvarna blev. Skrivborden gick åt i hela sin längd, ofta arbetade vi samtidigt med både plan och profilritningar, hela skrivbordet var fyllt av ritningar, ibland fick vi även ta hjälp av golvet.
Samtliga väglinjeberäkningar och massberäkningar utfördes hos Facit på deras stordator. All vår indata gick först till en stanscentral där ifyllda blanketter omvandlades till hålremsa, därefter sändes remsan till stordatorn och beräkningarna genomfördes, ofta nattetid. Utdata, kom sedan efter några dagar tillbaka med posten i form av en tjock bunt med utskrifter i liggande A3- eller A4-format.
Till vår hjälp att förstå hur klotoiderna skulle användas och beräknas, fanns några exemplar av den tyska boken "Die Klotoide als Trassierungselement". Boken var ett exempel på en stor tysk noggrannhet och kom till under projekteringen av förkrigstidens Autobahn genom Tyskland. Huva! Jag får en lätt rysning vid minnet av denna storslagna bok.
Att beräkna koordinater för långa väglinjer där klotoider ingår blev praktiskt möjligt tack vare nya stora datorer. Emellertid fanns en äldre flitig projektör vid namn Martin, som var både matematiskt duktig och även kunde läsa tyska. Under samma tid som det tog för postgång och stordator att räkna, satt Martin vid sin gröna eldrivna facitsnurra. Martin gick aldrig hem i tid som vi andra. Under skrivbordslampans gula sken satt han kvar och med en så kallad millimeterpappers-metod och med hjälp av den dunkande räknesnurran räknade han fram väglinjens koordinater. På morgonen nästa dag hörde jag åter Martins dunkande räknesnurra, den hördes i hela huset, "do-dong, do-dong!" Hade Martin varit på jobbet hela natten tro? Resultatet från datorkörningarna kom med posten efter några dagar och då kunde en glad, stolt och underfundig Martin visa att stora datorn minsann hade räknat rätt.
Än idag kan jag se honom framför mig. Martin var liksom Erik från Dalarna, en gammal ungkarl som sommartid körde en fin gammal svart BMW, hans hobby var bland annat att leka med siffror och matematik. Han berättade för mig att han under semestern vid Medelhavet roade sig med att räkna fram hur många stenar det fanns på stranden. Åkte jag bil med honom roade han sig med bilarnas registreringsnummer, som han på olika sätt ändrade för att få till olika tal. Exempelvis: "Ta den bilens registreringsnummer och dividera med 2, lägg till 25 och du har mitt telefonnummer." Rolig var han, farbror Martin.
Här slutar jag för denna gång. Nästa gång, del fyra kommer att handla om när vi var i Kolmårdens skogar och klättra med televerkets stolpskor, en svettig upplevelse.
I ämnet har jag även skrivit Att projektera vägar på 1960-talet, Mer om vägprojektering under 1960-talet och Ännu mer om vägprojektering under 1960-talet.
|
