Vi sneglar med viss avund mot de nationalromantiska norrmännen som njuter av varenda sekund på sin "syttonde maj". I mitt andra hemland Grekland firar folk med pampiga parader och evenemang. Här hemma är vi mer tveksamma och tassande. Vi vågar inte riktigt vara stolta över Sverige. Jag vet inte hur många högtidstal jag har hållit på nationaldagar genom åren. Jag har stått i folkdräkt i kyrkor och på torg, jag har viftat med flaggor och hurrat, men i år hade jag bestämt mig för att vara ledig. I år skulle jag inte säga ett ord om Sverige och svenskheten. Men så sitter jag här ändå och skriver om det oundvikliga. Jag vet precis vad jag förväntas säga. Typ: Sverige har förändrats, jag är en del av skillnaden. Svenskheten symboliseras inte enbart av timotejflickan som sorglös springer över ängarna. Emil i Lönneberga har ersatts av Ahmed på Beckomberga. Bredvid Kalles Kaviar-tuberna i snabbköpet trängs halalslaktad kyckling och koschermat. I mitt kvarter sitter den svensk-syrianske skräddaren Amsi, den svensk-egyptiske tobakshandlaren Galal, Chicki den svensk-jugoslaviske kaféägaren, Eleni min svensk-grekiska frisörska, Lamine min svensk-senegalesiske skådespelargranne, Bosse min svensk-svenske kemtvättare, Bisse den svensk-svenske fotografen och mina svensk-koreanska sushimästare - summan av den kardemumman är svenskheten.
Men allt detta har sagts gång på gång och vissa har förstått medan andra står som envisa barn och håller för öron och ögon. Jag orkar inte tjata. I stället tänker jag sätta på mig min finaste klänning och gå ut och njuta av mitt ljuvliga land. Jag tänker ströva runt och låta mig förföras och förtrollas. Det är mina syrenbuskar, min skärgård, mina fjäll och mina fontäner!
För Sverige är fantastiskt! I synnerhet nu under sommarhalvåret när vi badar i solljus. Vilken tur att vår nationaldag infaller just på försommaren. Sol och fräknar och mjukglassar på stan och små, söta svenska barn som tar sina första staplande steg i den varma asfalten och plötsligt ser vi varandra. Människor i det här landet är så vackra i sina leenden. Folk flirtar och pratar och pussas och skrattar och skratten studsar som pingpongbollar mellan fasaderna. Och jag har lust att ställa mig på min fönsterkarm och skrika: Snälla skratta mera, skratta högre för det tinar och smälter alla blockeringar och vi inser hur mycket vi har som vi faktiskt kan vara stolta över. Rent vatten, natur, fred, frihet, demokrati, daghem, musik, mode och allt det du glömmer och tar för givet men plötsligt minns när du längtar hem. Allt det du brukar skryta med när du lämnar landet, när du blir mindre lagom och mera mallig - minns allt detta just i dag och gläds. Vi borde hitta flera glädjeämnen som vi kan enas kring så att vi alla kan fira tillsammans. Svenska nationaldagen borde gå i gemenskapens och den gränslösa kärlekens tecken, ty svenskheten sitter varken i passet eller pupillerna.
Svenskheten sitter i hjärtat och en dag som denna borde hjärtat få leda oss ut till gator och torg så att vi kan mötas och dansa och skaka av oss all frustration och fientlighet. En gigantisk, galen gratisfest är vad vi behöver. En karneval där vi kan visa upp det bästa vi har. En fest för folket där vi alla kan få fira som om vi just vunnit både fotbolls- och ishockey-VM. Där svenskar i alla åldrar badar på Sergels torg och dansar fram på Möllevångstorget. Där svenskar med hättor och slöjor, kippor och knätofsar förenas och firar och festar ihop för att vi alla har hittat hem i världens vackraste land!
Alexandra Pascalidou, kolumnist i Metro
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Naseer Alkhouri
