MEDIA
Artikel av Pia Isaksson publicerad 18 nov 2009 kl. 07.50:

Vi borde alla ha en Robert och en Jonas i våra liv

Stackars oss, som inte har Robert Aschberg och terapeuten Jonas Gåde från Grannfejden på tv3 att ta till, när vi råkar i konflikt med omgivningen eller blir osams med världen!
I måndagens avsnitt av Grannfejden på tv3, hade två herrar vid namn Evert och Kjell från Strömsund dödshotat och slagits med varandra i åtta år, om ett servitut på en för smal väg. En strid som de själva inte kunde lösa.
När Robert och Jonas kom till deras gårdar, rådde ett hat och en osämja mellan grannarna, som ibland mynnade ut i hot och polisanmälningar.

Vad som är intressant, tycker jag, är att se hur tacksamma människor blir, när de får hjälp att lösa sina problem på ett handfast, professionellt och positivt sätt.
Jag gillade inte Robert Aschberg förr, men vad tiden lidit har jag förstått att han är en varm och generös människa, likväl som hans medhjälpare Jonas Gåde är en professionell terapeut.

Här fick vi se de två antagonistherrarna i samtal, häftig språkväxling och totalt omedgörliga med att bli vänner, skriva på ett kontrakt om att de aldrig mer skulle mötas och för alltid undvika varandra. Robert och Jonas ansåg nämligen inte, att de kunde lösa konflikten, eftersom ingen av parterna själva ville.

Men först, skulle de göra några tester. De skulle stänka ner varandra ordentligt genom att vansinnesköra bil i en vattenpöl, för att sen komma på hur man kan formulera sig utan att skälla. Båda herrarna kunde behärska sig i sällskap av Robert och Jonas. Vilket bevisar, att om vi får hjälp och stöd, kan vi komma en bit på vägen här i livet och inte stå och stampa på samma förbannade ilskna fläck hela tiden.

Sedan gjorde de en eld och fick lova inför hela svenska folket att de skulle hålla sitt kontrakt, att aldrig träffas. Kaffet puttrade mysigt på elden.
En sista åtgärd, skulle emellertid Robert Aschberg ordna, innan de begav sig ifrån Strömstad. Han skulle bredda vägen till den granne, som hade en för smal väg. Bara denna åtgärd, en gåva från programmet förmodligen, skulle komma att utgöra en stor lättnad för båda parter.

Efter ett tag återvände Robert och Jonas till platsen i Strömsund, för att kolla om kontraktet hade följts upp. Där mötte de ett par herrar, som inte kunde vara ovänner längre, utan hade tagit kontakt med varandra och till och med samåkt. Robert skällde lite grann (mest på skoj) för att de inte hållit vad de lovat och då visade det sig, att Evert och Kjell ville försöka vara vänner på eget initiativ! Kjell, var så rörd över utgången, att han grät i Robert Aschbergs armar! "Lilla gubben kom här!" sa Aschberg.

Vägen hade blivit så jäkla snygg, tyckte Kjell.
Vilket bevisar att stora, starka karlar kan skrika och gorma och skrämma slag på omgivningen, men egentligen är de väldigt veka inuti! Vilket osökt leder in tankarna på att man dömer varandra för hårt många gånger. Tänk om någon talade om det för oss, när ovänskap uppkom. Hur mycket elände, skulle vi då inte kunnat undvika!

Grannfejden den här veckan, illustrerade utmärkt vad jag tänkt på länge; Stackars oss, som inte har en Robert och en Jonas, som rycker ut för oss när vi har problem! Stackars oss, som inte har våra egna Robertar och Jonasar, som kommer till undsättning, när vi är desperata, ensamma, behöver stöd och hjälp och flyr in i depression, eftersom vi inte vill erkänna vår svaghet, att vi inte klarar alla problem själva. Stackars oss, som många gånger inte har våra nära och kära att rådfråga, hur gärna vi än vill. För här i samhället ska vi vara lyckade människor med noll problem, skylta med ett par bilar, fina hus och andra statusprylar som vittnar om att vi är någon. Ingen vill vara misslyckad. Ingen vill heller sätta sig ner och prata om enkla, basala saker, som vi människor behöver, för att må bra.

Vi känner oss ofta otillräckliga och i behov av stöd. Det vet jag. Då önskar i alla fall jag, att jag hade en Robert och en Jonas, som kärleksfullt talade om för mig att det är viktigt att le några gånger om dan och att inte ta allt så gravallvarligt som vi ofta gör, för ler man, kan man ändra det mörka till ljus. Så sa Jonas och plirade med ögonen i solgasset – och man tror på honom!

Stackars oss! Var finns våra Robertar och Jonasar? Var är ni, som ska göra livet lite lättare, när det kör ihop sig?