Det är med en förlamande sorg jag följer rapporteringen från Thailand och de övriga drabbade regionerna. Jag läser, lyssnar och ser fruktansvärda bilder. Det är nästan för stort att greppa. Över 1500 saknade svenskar. Kanske fler. Mer än i Estonia. Och självklart drygt hundratjugo tusen människor från andra länder. Barn som flyter i vattnet likt dockor. Hur många som än plockas upp finns det ständigt fler. Små bebisar med Nalle Puh-blöjor. Deras syskon och föräldrar. Familjer utplånade.
Att det här var en fruktansvärd katastrof med oerhört många offer stod fullkomligt klart för mig i söndags. Hela omfattningen började jag ana på måndagen. För regeringen och UD tog det ytterligare ett par dar. Varför? Varför blev det inte katastrofberedskap direkt? Göran Persson pratade om sex döda svenskar. Har han inte tillgång till information och media?
Var fanns ambulansplanen och svenska läkarteam? Varför var ambassaderna handlingsförlamade? Och för Guds skull, vad tänkte UD på när de begärda lånekontrakt med tio procents ränta till resenärer som förlorat allt? Inte bara alla sina ägodelar och pengar, men i många fall även hela sin familj.
Regeringen med Göran Persson i spetsen och kungafamiljen hade förbön i Storkyrkan i dag. Så fint att de anser det finns behov av lite kyrklig andakt. Tyvärr så kommer det inte ett kristeam till Phuket först på lördag. Det ansåg nämligen inte Socialstyrelsen att det fanns ett behov av tidigare i veckan.
Laila Freivalds däremot hade behov att gå på teater. Fast hon gick ju förstås att nå på sms, och då är det enligt henne helt egalt för en utrikesminister att roa sig under den största tragedi som drabbat Sverige under modern tid. När hon väl inser vidden av katastrofen, eller ännu hellre effekten av den svidande kritiken, åker hon ner till Thailand och kramar svenska överlevande på sjukhuset. Gråter en skvätt när hon ser förödelsen, men slipper att landa just där. Hon behöver aldrig känna stanken från likbålen där tusentals offer bränns.
Men Laila, offren behöver inte dina tårar. Och de behöver inte Perssons frammumlande psalmer. De behöver mat och medicin. Ambulansflyg och läkarteam. Krishantering på plats för de som mist sina nära och kära. Hjälp att hitta sina anhöriga, döda eller levande. Och de hade behövt allt detta för flera dagar sedan.
Så Laila, torka dina tårar och gör det som majoriteten av svenska folket önskar. Avgå!
Anita Björkman,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Carl Gustaf
