 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 14 maj 2009 kl. 15.06:
Vi är inte våra yrken
"När de träffas står Magnus med en tyst mobiltelefon i fickan - den moderna människans största ångest, att inte vara åtråvärd eller jagad. Att inte kunna säga 'Fan telefonen ringer hela tiden. Jag måste gå i kloster och få vara TYST i några dagar'."
Människor helt utan betydelse
Av: Johan Kling
Precis som Bernard i filmen Darling som Johan Kling tidigare regisserat, så vandrar Magnus omkring i romanen som ett ingenting. För har man inte lyckats med det man vill i livet så är man ingen, varken i sina egna eller i andras ögon. Hans vänner har lyckats ta sig dit de vill, eller tjänar åtminstone mycket pengar i ett statusyrke i mediebranschen.
Magnus jobbar som frilansade redaktör i film- och tv-branschen. Och det betyder att han alltid stått utanför strålkastarljuset. Har man en gång varit i ljuset så kan man alltid, hur obetydlig man än är idag, göra en comeback i någon av tv-kanalernas lekprogram och åtminstone få ett arvode och kanske en tidningsrubrik av typen "Shakning Fredrik är tillbaka" (som en artist som Bert Karlsson hade någon gång på 80-talet fick skrivet om sig i Aftonbladet). Men Magnus kom aldrig ens dit.
Magnus i romanen har en önskan: han vill kunna säga till sin exflickvän att han har ett statusjobb som redaktör, för att, som han säger "växa i hennes ögon". När de träffas står Magnus med en tyst mobiltelefon i fickan - den moderna människans största ångest, att inte vara åtråvärd eller jagad. Att inte kunna säga "Fan telefonen ringer hela tiden. Jag måste gå i kloster och få vara TYST i några dagar". Magnus behöver inte söka tystnad, han har det även när han är bland vänner. För det är aldrig så tyst som runt en person som är ett ingenting i prestationsdjungeln.
Jag tycker att romanen är lika vacker och gripande som Darling, han har mutat in ett område där den inre dialogen kommit tillbaka till en realistisk nivå. Magnus säger ofta saker som "det känns så fånigt när jag gjorde det eller det", sådant som vi alla tänker men väljer att avfärda som larviga tankar och aldrig säga högt. Det är ju dessa tankar som vi egentligen borde lyssna till för att komma vidare här i livet. Det som vi tycker är fånigt, larvigt eller pinsamt är ofta det som gör att vi kan få kontakt med andra människor. Jag tänker på när jag satt och väntade på en föreläsning. Bredvid mig satt en känd fotograf och en regissör. Jag pratade lite ytligt med båda tills de fann varandra och de pratade på tills vi gick in och lyssnade på föredraget. Efter halva föredraget grät den kvinnliga regissören, som inte regisserat på länge. Hon grät över att hon haft en jobbig barndom. Och då blev hon människa och inte sitt yrke, masken hade fallit.
Vi är alla människor när jobbmasken fallit.
|
