 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Johanna Karlsson
publicerad 17 jun 2004 kl. 13.26:
Vem ska rädda mig?
Klarar du katastrofen? Vet du vem du ska klamra dig fast vid när stormen viner kring ditt huvud? Har du sett tillräckligt många Hollywood-produktioner?
När världen står inför det riktigt stora hotet, på riktigt, vem ska rädda mig då?
När lavan rinner nerför vulkanbranten, vem ska rädda mig då?
När NASA meddelar att en meteor närmar sig jorden, vem ska rädda mig då?
När temperaturen sjunker 20 grader på en minut, vem ska rädda mig då?
Och vem i hela friden ska rädda mig när rymdskeppen belägrar storstaden?
Hollywood har varit häpnadsväckande fantasilösa.
Tänk efter nu. I majoriteten av de katastroffilmer vi sett de senaste åren är det otänkbart att hjälten är någon annan än en 35-45-årig, heterosexuell vit man, oftast framgångsrik inom sitt yrkesområde. Svarta män har ibland figurerat i filmerna, men då oftast som den trogne medhjälparen, den hemlöse, den våghalsige eller den envise soldaten. Kvinnorna varierar mellan handlingsförlamade våp som gråter och ber hjälten rädda henne och en och annan kvinna som faktiskt får rädda ett och annat liv (med svetten sensuellt lackande i pannan och perfekt sittande läppstift). Gaymän lyser med sin frånvaro. Kanske stickar de ett pannband eller mimar till Barbra Streisand när jorden går under?
Will Smith fick skjuta utomjordingar i Independence Day och jag kan föreställa mig att han är den svarta Hollywoodskådespelare som är mest aktuell för huvudrollen i en kommande katastroffilm. Det är inte dåligt. Fast han är ingen kvinna. Och han kommer med största sannolikhet inte spela gay.
Sylvester Stallone var hjälten i Daylight och han är förvisso italienare, precis som Arnold Schwarznegger, från Terminator-filmerna, är från Österrike (men en - relativt asexuell - robot). Vi kommer ändå inte ifrån det faktum att de är män.
Tyvärr är katastroffilmerna inget undantag. Majoriteten av alla filmer som visas på Sveriges biografer (med undantag för exempelvis Zita och Sture i Stockholm, där de väl hör till ovanligheterna) varje år handlar om vita människors (ofta hetrosexuella) bekymmer. De vita och hetrosexuella är helt enkelt normen i Hollywood, och handlar en film om någonting annat kan man vara ganska säker på att det kommer flaggas ordentligt i media om det innan eller nämnas i recensionerna.
Så tills vidare bör jag råda er att grabba närmsta medelålders, vita man om katastrofen nalkas i era trakter. Svarta eller homosexuella män kommer nämligen slukas redan i de första svallvågorna och kvinnorna kommer återfinnas hånglandes med dagens hjälte när lugnet åter lagt sig.
|
